Brödlös och "normal"

Är brödlös, eftersom jag inte bakat något surdegsbröd på ett tag.
Prövar att äta brödet som de flesta av familjen föredrar: rund "rågkaka", ett ljust sött bröd och rostingar "Rostis" ett ljust rostbröd, med vallmofrön på som köpes färdigskuret. Båda är praktiska bröd. Lätta att ta ur frysen och lägga i brödrosten.
De är bra, eftersom åtminstone två av barnen blir glada, över att se sin mor vara som vanliga människor. Genom att äta bröd som andra äter, är jag då lite "normal" i deras ögon.
Men jag kan inte låta bli att verkligen smaka brödet. Det är som att tugga en smaklös massa, en massa utan vare sig energi eller näring. Jordnötsmör (eko och crunchy) eller en god getost och marmelad som pålägg känns som enda räddningen.
Barnen får misströsta om att jag någonsin blir en normal typ igen. I helgen ska jag lägga ner lite tid på ett surdegsbak.
Broder Maximilian - here I come. Jag saknar dig.

Lyssna lagom på kroppen och nyttan med positivt tänkande

En viktig sak har jag lärt mig; det gäller att lyssna lagom på sin kropp.
Har förstått att tröttheten jag ibland känt har berott på 1) för lite mat=energi. 2) för mycket träning. Ibland en kombination av dem båda.
Rena rama självklarheten för alla som tränat i sitt liv, antar jag. Men för mig en nyupptäckt. Förra veckan sprang jag fem mil. Efter de senaste åtta kilometrarna i lördags har min kropp signalerat: trötthet. Inte ett dugg konstigt. Och jag har lyssnat i tre dagar och låtit kroppen inta soffan, direkt efter middagen. Skönt.
Men idag övervann jag trögheten och rullade ut i morgonsolen.
Tidigare, då jag inte insett trötthetens orsak på riktigt skrämde den mig. Det gör den inte nu och det är en väldig skillnad.
För mig spelar mina inre spöken (rädsla för sjukdom mer än död tror jag) stor roll för min ork och lust i livet. Jag tror på att ta reda på fakta och övervinna sin rädsla.
Ska skaffa mig Barbara Ehrenreichs nya bok, Gilla läget, där hon gör upp med amerikanska industrin kring positivt tänkande i självhjälpsgrupper för cancersjuka bland annat.
Jag som ständigt övar mig på att tänka positivt, när Jante mullrar och självförtroendet sviktar, vill inte tro att vårt tänkande är betydelselöst för vår livslust och förmåga att kämpa mot sjukdom. Jag har på nära håll följt familjemedlemmar med cancer, som efter att ha praktiserat tankarna i Bernie Siegels bok Kärlek, medicin och mirakel, faktiskt mådde bättre, både fysiskt och psykiskt.
Men jag är beredd att lyssna på Barbara Ehrenreichs erfarenheter av positivt tänkande från hennes tid som bröstcancersjuk. Anar att positivt tänkande är mer av industri i Usa än det någonsin blivit här.
Men i min vardag behöver jag tänka positivt och framåt (mot den goda känslan efter löpningen) annars hade andra tankar (vad-spelar-all-dendär-träning för roll. Du ska ändå dö) regerat, och jag hade inte tagit mig ut i morgonsolen som idag.

Lite Marmite? frågade Simon

Lite Marmite, kanske?
Simon, från London hade med sig en burk Marmite, som present till familjen. Innan vi alla högtidligen ska avsmaka och ge vårt utlåtande berättar han om denna 100-åriga klenod i engelsk kosthushåll:
Som engelsman och vegetarian äter han gärna hårt Rivitabröd med en tunn strimma Marmite på morgonen. Ovanpå passar jordnötssmör, eller varför inte någon sylt, säger han.
Marmite sägs man älska eller hata. Det finns till och med klubbar på nätet, som bråkar om sin kärlek respektive sitt hat.
Den bruna massan är en restprodukt från öltillverkningen och består av jäst. Den är dunderladdad med B-vitaminer, bland annat den åtråvärda B 12 vitaminen, som är särskilt viktig för att ha ett bra järnvärde.
Med en tunn strykning på vårt fina knäcke-surdegsbröd avsmakar vi alla under tystnad denna nyhet för vår familj. Ingen grinar illa, tvärtom tycker flera att det är gott.
Ni är öppna till sinnet, säger Simon.
Själv tycker jag att det är alldeles för salt, men säger inget. Kan tänka mig ta detta till frukost, men med jordnötssmör till.

En liten klick om dagen kan vara bra för oss vegetarianer och veganer för B12 finns nästan bara i animalisk kost. De bästa källorna som vegetarian eller vegan är att äta alger och fermenterade (mjölksyrade) grönsaker regelbundet. Och kanske Marmite, förståss? De som dricker mjölk behöver inte oroa sig. 2 dl mjölk ger lika mycket B 12 som ett ägg.

Fortsätter du äta kruska?

Kruska smakar godast utomhus, som här i Höglekardalen.

Äter du fortfarande kruska till lunch? Är inte ditt projekt slut nu?
Jo det första året är över, men det är som med terapeutiska insikter, eller insikter om jämställdhet och jämlikhet, eller hälsa; har man väl insett hur det egentligen är, går det inte att gå tillbaka. De nya glasögonen sitter på. Linserna färgar världen.
Har jag fått reda på att de svarta oliverna är preparerade eftersom de plockats omogna och gröna och otätliga och sedan färgats, väljer jag en sort som fått mogna ifred och inte behövt färgas. Vet jag att färdiglagad lunchmat behandlats med konserveringsmedel, stabiliseringsmedel med mera väljer jag annan lunch.
Inte vill jag förstöra min kropp med en massa kemikalier, om jag kan undvika.
Därför fortsätter jag äta min kruska.
Jag köper ekologiskt odlade havregryn, lika ekologisk kruskakli, mörka ekorussin och ekomjölk (vanlig eller soja). Hela ljuvligheten toppar jag numer med egenhändigt plockade blåbär, så länge de räcker.
Att denna lunch mättar länge är självklart ett plus, särskilt som den inte ger några extrakilon heller. Att den är billig (cirka 9 kr) är toppen året om.
Så kruska fortsätter jag att äta, trots omgivningens kommentarer.
Och gläds åt att andra på jobbet följt min grötstil och minsann köpt på sig ett förråd av rågflingor och sylt. Perfekt att ha som reserv eller som varje-dags-lunch.
Tiden som blir över när man slipper springa ut och köpa lunch kan man ta en promenad, eller varför inte en liten tupplur?