Meditationsplats på grekisk kulle

Ett bra ställe för dagens meditation är denna plats på Phillopappas kulle, i parken vid Ariane Wahlgrens hus. Åt ena hållet havet och Pireus, åt andra Akropolis. En plats att minnas i vinterkylan hemma. Här är ljumma vindar. Ingen hets.
Har fått tid över här, tack vare min förenklade matstil. Behöver inte fundera, eller vara kreativ. God naturell yoghurt på morgonen och kanske granatäpple eller grapefrukt. Middag grekisk sallad och böngryta. Kväll Waerlands gröt.

Soppa i solen

Kokade böngryta idag på grekiska färska tomater, rödlök, finfin vitlök som jag köpt i Atens saluhall av vithårig enarmad man (krigsskada?). I detta en eko grönsaksbuljong och så romansallad i stora knippen. Lade ner en god grekisk fårost som smälte ner så fint när det var dags för lunch på takterassen.
Åt ackompanjerad av fågelsång. Imponeras av att de orkar sjunga trots att värmen är uppåt 27 grader. Tog ett granatäpplen från trädet till efterrätt.
Lite huvudvärk, efter nästan sömnlös natt.
Genusgräl med rumskamrat plågade mig.
Muntrar upp mig med att det är bra att bita ifrån ibland. Även mot okända.
Någon gång ska vara första gången, som Conchi säger.

Tacksamhet i somrigt varmt underbart Aten

Ännu en fantastisk dag i Aten med meditation i morgonljuset på takterassen.
Molnfri himmel, värmen växer för varje timma. Redan klockan
9.00 är det 21 grader i skuggan. Idag blir det säkert lika varmt som igår, uppåt 27 grader. Äter frukost i den stigande solens sken på den blå takterassen. Kikar utöver de vita husen i dalen nedanför. Gör mig alls inget att trafiken bullrar och bråkar på vägen nedanför. Känns underligt nog bara trivsamt med den stigande pulsen i 2,5 miljoners staden. Gillar att vara mitt i hjärtat.
Lever ett lyxliv. Uppskattar och njuter av det, men bidrar tyvärr inte alls till de försäljare som kantar gatorna i Gamla staden, Plaka. Handlar inga väskor, eller klockor, eller småprylar i plast av killarna som bjuder ut sina varor på små bord eller vita plastskynken direkt på marken. Plastskynkena är praktiska. Bara att samla ihop grejerna när larmet om polisen går och de får sticka snabbt, innan de blir haffade.
De har lämnat sina hemländer för drömmen om ett bättre liv. En drivkraft ingen kan klandra dem för. Imponeras av att de ser så snygga och propra ut, välklädda. Var sover de om natten?
Vad får de att äta? Hur ser deras framtid ut? De jagar ett liv.
Jag jagar den fulländade hälsan.
I skenet av deras tuffa livskamp känns min jakt – futtig.
Men vad kan jag göra? Jag kan bara leva mitt liv.
Och åtminstone njuta av det. När jag har ett fint ställe att bo på, bra mat att äta, en bred säng att sova i, snälla människor i min omgivning, värme och solsken. Det jag känner är tacksamhet, eller med ett engelskt, vackrare ord: Gratitude.

Förvånande förkylningsfri

Insåg idag, när jag vandrade i sandaler och bara ben, vägen nedanför Akropolis här i Aten, att jag inte snörvlat idag.
Kanske har värmen (25 -29 grader varje dag) och solen och den goda maten (minst en grekisk sallad varje dag) och vilan (vilar middag+sover 8 timmar) och alla vandringar (minst 2 timmar varje dag) gjort nytta?
Utan att jag ens tänkt på det?
Ett träd med granatäpplen sträcker sina grenar från den lilla gården vid Ariane Wahlgrens hus ut på gatan. Har skruvat loss ett varje morgon och pressa de ljuvligt sinnligt ljusröda fröna över min kruskagröt om morgonen. (Återbäring på åratals av fackavgifter). Kanske har också dessa små frön gjort nytta?
Liksom alla doserna demokratihistoria som jag sörplat i mig under vandringarna i detta demokratins födelseplats? Enda upprörande är att här är ont om kvinnliga förebilder bland dem som skapade demokratin. Kvinnornas roll var att hålla sig på övervåningen och uppfostra barnen.
Men kanske har något hänt på drygt 2000 år. Jag bor ensam på en bottenvåning, vaktar ingen och äter granatäpplen medan jag skriver.

Linsgryta och råris på takterassen

Dag 4 och redan en trygg rutin.
Efter yoga och frukost på takterassen, samtal med stipendiekollegorna i författarrummet Goy och Sally Persson. Idag om Goys projekt att skriva om poeterna de kände, som Sandro Key Åberg. När kaffet är urdrucket väntar arbete fram till lunch, alltså ungefär tre timmar.
Grön sallad, linsgryta och råris på taket, utsikt över de vita husen i dalen nedanför berget där jag bor. Tupplur utsträckt i solen direkt på det hårda cementgolvet. Uppvärmd och välbekant slät som en klippa i Bohuslän en sommardag.
Arbete ett par timmar till. Sedan jakt efter internetcafé att skicka texten ifrån.
Hittar samma varje dag. Återvänder dit, trots gräslig, djupt stressande technomusik. Nära, rent, snyggt och trevlig ägare överväger när valet är att leta vidare.

Idag däremot ska jag hitta något annat ställe.
Kanske vid havet? Längtar till havet efter tre dagar i storstadsgyttret. Följer dagens lust – en lyx.
Temperatur: 22 grader i skuggan en septemberdag anno 2009.

Yoga pa taket

Yoga på takterassen med blått golv.
Börjar i mörker, med staden runtom, upplyst av nattlampor, gatlyktor. Ljudet från enstaka bilar, motorcyklars fräsande, en buss, lastbilar som kämpar sig uppför backarna. Rullar ut den lila mattan. Sträcker mig mot stjärnorna på den sammetsmörka himlen. Kyla i vinden från havet. De bara armarna blir kalla. Skulle tagit med mig varm tröja....
En ettrig hund skäller i huset bredvid. Den ger sig inte. Dags för promenad husse?
Rörelse efter rörelse, får blodet att pulsera, gör mig varm. Solen färgar himlen rosa och ljust blå i riktning mot flygplatsen. Fler ljud, fåglar, skällande hundar. Mer motorcyklar och bilar, människor på väg mot sina jobb i centrala Aten måntro?
När det är dags för huvudstående släcks gatlamporna. Hunden slutar skälla.
Vid min avslutande vila i Savasana är det fullt dagsljus, ljust blått över de vita och ljust gula husen nedanför mig.
Ännu en dag på jorden att upptäcka och vara tacksam över.

Influensa, inget oroa sig for sa taxichauffor

Pratade med taxichauffören från flygplatsen igår. Tittade på alla hans bilder och dinglande krusifix i bilen. Katolik?
Är ni oroliga för den influensan frågade jag?
Vad? Jag talar så dålig engelska sade han. Vad menar du? Jag låtsades nysa och torkade mig om näsan.
Ah The new Flu, Den Nya influensan. Ah Tamiflu!
Oroliga? Nej. Vad ska man göra! Kommer den så kommer den.
Då får vi Tamiflu. Men först till de unga och sedan äldre svaga. Sådana halvgamla som jag får sist, sade han.
Du är väl inte gammal, invände jag och tittade på hans svarta hår.
Visst är jag gammal Jag är 38 år.
Forsar fram i Atens täta trafik, snabba förbi och omkörningar, tutningar och svordomar, nervevade fönster och händer ut sög gestikulerar, gångtrafikanter, scoteråkare, motorcyklister, så att jag med en rysning minns färderna i Indien då jag var rädd timmar i streck.
Inser att jag sitter med spända käkar, handen krampaktigt i dörrhandtaget. Tvingar mig att slappna av. Överlämna mig.
Vad ska man göra! Sker det så sker det.
Kanske ska jag leta reda på en Madonnabild att hämta tillförsikt ur?