Hur blir jag en bättre löpare?

Jag undrar hur jag ska bli en bättre löpare. För att kunna svara måste jag
veta hur jag ska mäta om jag blivit en bättre löpare?
Att jämföra mig med andra är ingen bra metod. Bara svajig. Om jag jämför mig med Marie, som var min tränarkompis inför förra Göteborgsvarvet, är jag rena haren. Men hon skadade foten vid varvet 2009 och har knappt kunnat träna sedan dess. Något lopp blir det inte 2010, även om vi springer ihop ibland är vi mer ojämna idag än för ett år sedan.
Om jag jämför mig med min bror Ola, som sprang trettio minuter snabbare än jag på Göteborgsvarvet är jag en snigel. Han är å andra sidan 12 år yngre och tränar både löpning, fotboll och numer yoga.
Om jag använder tid, som mätmetod då? Jo, jag stirrar på mina tider som jag laddar över från julklappen Garmin Forerunner 305 till träningsprogrammet på datorn.
Visst har mina snittider per kilometer förbättrats en aning? Men hur ska jag veta att det inte är tillfälliga uppgångar, den dagen, den gången? För att det är vår?
En röst i mig tycker att hela Jakten på den fulländade hälsan och mina strävanden är rena löjan. Vad håller du på med?
Den andra rösten är nyfiken: Så spännande. Hur långt kan du gå?
Skriver om högintensiv träning för reumatiker i jobbet. De lär sig att tänja sina gränser, från lågintensiv till högintensiv ansträngning. Inser att det är vad jag också gör. Jag tänjer mina gränser.
Genom att sporra kroppen, vänligt: lite till, lite snabbare, en gång till, tänjer jag mina gränser.
Det är spännande.
Genom kroppen förändrar jag min föreställning om vad jag kan. Om vem jag är.
Då är tiden bara ett redskap på vägen. Det riktigt spännande är vad som händer inom mig.
Tänker på superlöparen Rune Larssons ord. Han har sagt att det tar tio år att bli en bra löpare.
Då är jag bara i flickklassen. Och utan ansträngning går det inte. Inser att det bra finns ett svar på frågan i inledningen: hur blir jag en bättre löpare? Träning och mer träning. Himla tur att jag gillar löpning och naturupplevelsen.
Och jag inspireras av andra. Främst Petra Månström.

Somnade till dripp dropp när regnet trummade mot min nya presenning. Förstod av väderleksrapporterna att natten skulle bli regnrik och gick till Claes Ohlson och köpte en grön/silver presenning för 59 kronor, med öljetter och allt. Satte upp den med tjärat rep vi köpt på Repslagarmuséet i Älvängen för länge sedan.
Dripp,droppandet kändes hemtamt och påminde mig om mysiga friluftssemestrar i tält. Doften från det fuktiga tjärdoftande repet väckte associationer till båtliv. Den gungande militärsängen under mig förstärkte illusionen och jag var nära att somna. Benen var pirriga efter ett intervallpass jag gjort på kvällen. 5 kilometer och tio korta intervaller. Muskelfibrerna ropade på stretchingen jag aldrig hann med innan middagen.
Kom inte till ro, så elegant som första kvällen.
Bruset från staden, då vid 23-tiden på natten, förtog illusionen av att jag låg i en båt, eller skog.
Gick in och hämtade öronproppar, köpta till senaste körövningen i storformat. Med dem förvann bröt från bilar och bussar på behagligt avstånd. Vaknade vid 04.00 av intensivt fågelkvitter.
Låg stilla en stund och njöt av den underbara friska luften. Min buff som värmt mina öron satt snällt kvar. Kanske för att jag legat mycket stilla under natten?

Dags sova ute!

Visst ser den inbjudande ut, min utomhussäng?
Sov där i natt. Somnade till de dova ljudet av sonens raimusik och mannens TV-titt på sporten inifrån huset. Månens enögda blick vakade över mig, när jag knöt åt sovsäckens dragsko kring huvudet. Hörde hur grannen ropade på katten: Caesar, Caesar... och hur hon drog ett djupt andetag.
- Känn vilken underbar doft det är, ropade hon till sin man.
Vaknade till fågelkvitter och tidningsbudets lugna steg på gatan. Drog in den ljuva doften av frisk vårluft.
Klart det måste vara rena hälsokosten att andas frisk luft ute hela natten!
Sov ute! Det är vår!

Ordlös efter tre konferensdagar och cykelträning med Burundi-flicka

Efter tre dagar i rad på två olika vetenskapliga konferenser har jag inga ord kvar. Att fånga andras ord på utländskt språk, snabbt och noga, har gjort mig tyst. Inspirerande, fascinerande, särskilt forskningen om hur viktigt det är att få rätt tarmflora de första två åren, för att slippa allergi. Men nu är hjärnan full. Inte ett ord till får plats. Behöver ägna dagar, kanske veckor åt att sortera mina nya lärdomar och få ut kunskapen i prydligt förpackade paket, läs artiklar.
Tystad har jag blivit, ändå är allt det jag lärt mig intressant, givande och utvecklande, särskilt som vi på kvällarna också diskuterade andlighet. Vår gemensamma längtan efter att ha en idé om alltings mening.
Tänker på detta när vännen Marias nya familj kommer för att låna en flickcykel. Det är tre flyktingflickor från Burundi som ska lära sig cykla. I Burundis huvudstad är det livsfarligt att cykla på grund av trafik och att där saknas cykelbanor och trottoarer.
Här är det frihet att kunna cykla och något de såklart vill kunna.
Min yngsta dotter går med för att bli cykelcoach åt en 16-årig långbent skönhet, helt klädd i vårligt vitt. Har hört en del om vad dessa nu föräldralösa syskon varit med om. Fruktansvärda upplevelser, som knappt går att föreställa sig när man ser dem skrattande pröva cyklingens konst. Upplevelser som tvingade dem att fly från sitt hemland och söka fristad här. Hur många dagar har de varit i tystnad, för att sortera sina skräckfyllda upplevelser då de förlorade sina föräldrar och resten av släkten? Kommer de någonsin att få ordning på de erfarenheterna?
Inte räcker cykling i en lugn svensk skog för att lappa ihop vad de varit med om.
Men det är kanske en ny färdighet som kan ge dem hopp om ett bättre liv?
Glad över att min 13-åring fick chansen att hjälpa en av dem att hålla balansen en stund.

Tvättvikning och kärleksfullt stöd

När jag blir orolig, trött eller får ett anfall av självkritik hämtar jag tröst i att göra enkla praktiska saker.
Eller berättar för någon kärleksfull person om hur jag känner det.
Enkla, rogivande göromål är att vika tvätt. Långsamt, noga och fint. Högen som växer fram ur oordningen ger mig en lugnande bekräftelse: Du kan i alla fall något.
Annat bra tips är att röja på skrivbordet. Bort med alla högar av papper, böcker, muggar. Pappren slängs eller läggs in i plastfickor, som placeras ur synhåll. Böckerna åker in i bokhyllan. En våt trasa över bordet och vips: ordningen är återställd. Lugnet kan komma, eller åtminstone en illusion av att jag har kontroll över tillvaron.
Ordning på skrivbordet har jag i alla fall.
Om oron ändå inte givit sig av, utan borrar vasst i kroppen med en tandläkarborrs intensitet, brukar det hjälpa att berätta för en kärleksfull nära.
Häller ut allt obehagligt i en hög: ”Jag är oduglig, kommer att misslyckas, andra är mycket bättre”.
Svaret kan bli som idag:
Livet är för kort för slösas bort på oro. Visst finns det andra som är duktigare än du. Det finns det alltid. Men nu är det du som fått uppdraget.
Tänk på vad du har.
Du har din familj.
Ett flöde av lavalik värme fick tandläkarborrens drill att omedelbart upphöra. Lugnet tar över i kroppen. Spänningen ger vika.
Minns Meryl Streeps ord när hon fick frågan efter hennes roll i Mamma Mia. Men var du verkligen den bästa för rollen? Det finns väl andra som sjunger bättre än du.
- Visst finns det andra som sjunger bättre, sa hon och log. Men det var jag som fick rollen.
Och nog gjorde hon det bra! På sitt vis.
Jag ska försöka hämta kraft ur den tanken:
Gör ditt bästa.
Be good enough!
Du duger som du är!
Begrundar detta medan doften av broder Maximilians surdegsbröd sprider sig från ugnen.
Snart är det klart och jag kan ta cykeln till jobbet.
Cykla kan jag också!

Are-kosten inte för alla, invänder Ragnhild

Är waerland-kosten för alla?
Ragnhild uppmanar mig ofta: Du måste skriva att denna kost inte passar alla.
Så skriver jag här: Denna kost passar troligen inte alla.
Ragnhild blir vrålhungrig några timmar efter en grötmåltid, säger hon. Fast då menar hon havregrynsgröt, inte riktig kruska.
Om kosten passar dig?
Bästa svaret ges om du prövar själv.
För någon är kanske kruskagröten är toppen som lunch. Av hälsoskäl, för att den är god, enkel och billig. Och för att den mättar hela eftermiddagen.
Någon kanske fastnar för middagsmålets enkelhet, med några enkla basingredienser: kokt potatis och årstidens utbud av rotsaker och grönsaker, plus grovt surdegsbakat bröd och fin getost.
För en tredje kanske idén att bara dricka mellan måltiderna gör susen för matsmältningen. Och att då välja c-vitaminrikt nyponte framför kaffe eller te.
För en fjärde blir det betoningen på utomhusliv och motion, som lockar in på andra goda livsval.
Men visst finns det de som inte gillar något i konceptet. Eller mår bra av så mycket ceralier och råkost. Vi är alla olika.
I USA växer sedan några år nutrigenomics, en forskningsgren som tittar på näringslära och genetik: Alltså vilken typ av näring som passar den enskilda individen beroende på dennes gener. Rätt mat ger hälsa. Fel mat, övervikt och sjukdom.
Det låter självklart att maten ska anpassas till vem vi är, precis som vi numer vet att vi mår bäst om vi får mediciner som är skräddarsydda efter vilka vi är: Kvinna eller man, gammal eller ung osv.
Jag hade aldrig hoppat på detta projekt, om jag inte redan på förhand vetat att jag gillar och trivs med denna typ av mat (vegetarisk).
Att jag på köpet gått ner i vikt och känner mig piggare och friskare än förr är bonusen jag var ute efter.

Tungt i kroppen på 2-milatur

Ibland är enough, enough.
Skulle sprungit 2,1 mil enligt S:t Eriks metod (ur Jonas Gustrins bok Pulsträning) för fin form på Göteborgsvarvet 22 maj.
Det blev knappt detta. Fyra träningstillfällen i veckan kräver sin kvinna. Åttahundra meter fattades när jag tyckte att det räckte.

Våldsamt hungrig hemma tog jag en lefsa med ost, en rågmacka och varmt nyponte. Slocknade nöjd jag i soffan invirad i en filt, med träningskläderna på.
Efter en tupplur blev det ett bubbelbad. Ljuvligt.
Fortsatte läsa i Ares bok Livsåskådning och personlighet.
Har waerlandismen någon livsåskådning?
Are Waerland fick frågan många gånger och värjde sig varje gång.
Han är uppbragd:
”En sådan fråga är absurd! En sekulär rörelse kan aldrig ställa upp en för alla anhängare allmängiltig världsåskådning. En för alla anhängare obligatorisk livs- och världsåskådning skulle utgöra ett grovt våldförande på hela världsutvecklingens grundläggande tendens, vars högsta mål är den särpräglade individen, personligheten och engångsföreteelsen. Det finns här på jorden ej två träd, eller två blad som är helt lika. Skulle man verkligen lyckas finna två, som vore till det yttre likadana, skilja de sig ändå från varandra genom sitt olika läge, sitt förhållande till omgivningen, fördelningen av atomer, molekyler och celler i vävnaderna, i uppbyggnaden och strukturen.”

Han skriver att det enda vi kan göra är att tala om hur vi ser på världen och hur vi kommit fram till detta åskådningssätt. Vi måste sedan överlåta åt de andra att själva finna vägen till sin egen livsåskådning.
Vad gäller waerlandanhängarna intresserar de sig i första hand för kostfrågor, livsåskådningen i övrigt är deras egna personliga.
Däremot kan man enas i ett motto, tyckte han:
För livets storhet och skönhet.
Jag kan hålla med om det mottot,nu när jag ligger i soffan med fötterna uppallade på kuddar.
Stort och skönt är det att kunna springa.
Lite mat i magen på det och något att dricka.
Så är allt gott.