21,32 kilometer - med avspänd lust

Laddad efter viloveckan på resa fantiserade jag om att springa längre än de 12 kilometer de blivit några gånger i sommar. Har ett Lidingölopp att springa den 25 september på tre mil, därför gäller det att öka träningsdosen.
Tänker träna, men har inte lust att oroa mig - klarar jag detta? Slösade alldeles för mycket energi på oro inför Tjej-vasan.
Livet ska va gott att leva, eller hur? Och det man valt att utsätta sig för kan visserligen kännas utmanande, läskigt och hisnande, men varför ska jag oroa mig? Vad spelar det för roll om jag inte lyckas?
Inspirerad av senaste veckans läsupplevelse: Born to run, om den fantastiska löparna, folket Tarahumara i Mexikos öken har jag bestämt mig för en sak. Jag vill lära mig springa som dem: Med avspänd lust.
Löpning ska vara en avspänd glädje. Alltför mycket fixering på tid och prestation suger lusten ur projektet för mig.
Stack ut på lördagmorgonen med ambitionen att ta en långtur. Laddade mig med två egentillverkade energybars och fyra små flaskor vatten i midjebältet. Tänkte mig vanliga milbanan två gånger, då den är kuperad och bra.
Sprang första milen med små korta steg i uppförsbackarna, händerna löst framåt och armarna i vinkel. Försökte tänka på att springa avspänt, lustfyllt, med axlarna nedsänkta. En utmaning för en dataskrivare.
Pressade mig i sista uppförsbacken mot Skatås: Du klarar det, du är en fighter... och rullade i mål nedanför klockan med 1,08 på min pulsklocka, inklusive snabb paus i skogen. Kastade mig flåsande i gräset, åt en energybar och drack vatten. Fyllde på mina flaskor på Skatås.
Ingen lust att springa samma milbana igen, utan stack iväg på den runda Solvikings-Frank ledde mig på vid en träning före sommaren. Mot koloniområdet in Delsjön, vidare mot Ridhusen, golfbanan, och så vidare mot banan runt Stora Delsjön.
Energybaren gjorde fin nytta och löpningen rullade på bra. Benen fungerade förvånansvärt bra och jag sprang och sprang milbanan baklänges den sista turen ner mot Blacktjärn. Slängde mig i gräset när jag kom i mål. 21,32 kilometer visade klockan.
Härligt. På kvällen blev det dans på rockigt 50-årskalas som stretching.

Barfota i Höglekardalen

Har ni skoskav? frågade det ridande gänget när vi möttes på tusen meters höjd i Bydalen, nära Höglekardalen utanför Östersund.
- Inte då, svarade vi glatt där vi gick och bar på våra skor.
- Vi gillar att gå barfota i fjällen. Stenar, grus och växter kittlar så gott under fötterna.
De skrattade tvivlande och red vidare.
Lika sensuell fotmassage som grus och stenar gav fukten i våtmarkerna, där enstaka hjorton lyste gula. Även, den kleggiga leran på vandringsstigarna gav helt gratis stimulans åt våra känsliga fotsulor. Klart fötterna ska få ledigt, när vi har det! Tuff stigning rakt upp mot toppen kändes mystiskt spännande i skogen då dimman var tät mellan granens hängande oklippta skägglav. Eftersom sikten var knapp höll vi oss nära liftgatan. Väl uppe på kalfjället skingrades dimman, eller om det var moln, av samma vindar jagades de sista myggen bort.

Nära Stenstugan åt vi kruska, viftade på tårna, andades den syremättade luften och lyssnade på enstaka småfåglars pip.
Sedan hörde vi den: TYSTNADEN.
Inget motorvägsbrus i fjärran,
Inga människoskrik eller ljud från radio och tv. Bara TYST.
Några svindlande sekunder kände jag total frid och lycka.
Såhär vill jag ha det oftare.
Mer barfotaliv i vildmarken.


När jag kom hem hittade jag en länk om en annan barfotavandrare. ">Läs och inspireras.

Vilka klara ögon du har!

I somras satt jag mitt i ett gäng som kommenterade min förändring, efter ett år med livsstil enligt Are Waerland. Det var rena egokicken. Generad och glad lyssnade jag på deras spontana kommentarer.
- Du har återfått din ungdoms figur, sa Gösta.
(Jo, nog har jag gått ner i vikt. Mina kärlekshandtag, som min tonårson retat mig för är borta. Det känns som om jag är mig själv igen, efter många, många år. Löpträningen och maten har tillsammans gjort sitt)
- Dina ögon är så klara och lysande, sa Karin.
(Kanske också för att jag var lycklig över deras intresse?)
- Hållningen, sa Eva. Din hållning har förändrats. Förr kunde du vara ihopsjunken, nu är du rak i ryggen.
(Ja, när magen är uppblåst och besvärlig är det lätt att kura ihop sig. Utan magproblem är livet betydligt lättare)
- Har tittat på ditt hår. Det ser så glansigt och friskt ut. Är det din naturliga färg? sa Karin.
(Ja, helt naturlig! Det är så härligt att kunna strunta i utväxter och boka ny tid för slingor. Nu är det som det är och tack vare maten och magens fina fart. Back to basic)
- Tänderna är vitare än förr, sa tandhygienisten.
(Ja, en bonus jag inte räknat med).
- Din hy är fantastisk. Det märks att du äter bra mat. Inget skräp!, sa en annan vän.
(Kanske spelar den dagliga torrborstningen, även i ansiktet, en roll? Dessutom använder jag numer mandelolja efter morgonens dusch. Härligt)
- Humöret, sa sonen. Du är gladare nu, och lyssnar bättre.
- Du pratar mycket mer om hur nöjd du är efter alla måltider, sa Cajsa och fortsatte: Jag tycker också att du är mer tillgänglig och koncentrerad, sa Cajsa. Det tror jag är för att du tagit bort drogerna i ditt liv: kaffe, socker och sådant.
(Att jag inte har sötsug efter måltiderna som förr är en verklig bonus. Att skippa kaffet var tufft, men oh så glad jag är att inte vara beroende längre, varken av den kicken eller sockerkicken)
Skönt att andra är uppmärksamma. Själv har jag börjat vänja mig nu.
Såhär har jag väl alltid mått?
Jag är pigg, glad och energisk och fortsatt intresserad i Jakten på den fulländade hälsan.
För den är inte given. Den är en färskvara.

----------------
Tar bloggupphåll till den 6 augusti. Då är jag tillbaka från Jämtlandsresan, där jag ska spana efter hälsotips. Vi ses då!

Ät mer, säger Torbjörn

Under en vecka i juni skrev jag upp allt jag åt och vägde all mat. Allt för att Torbjörn, som är beläst i livsmedelskunskap, skulle räkna ut om maten ger mig det jag behöver.
Nu har han räknat på allt jag ätit och kommit med sin slutsats. Såhär skriver han:

"Det kanske inte är så konstigt du känner dig trött, du hade för lite B12- intag. Den låg på 1,04 mcg per dag i snitt och önskat intag är 2,0 mcg.
Sen låg du väldigt lågt på energi."
Jag minns att dietisten Karin Haby, som analyserade min mat i höstas kom till samma slutsats. Trots all kruska, behöver jag mer energi.
Torbjörn fortsätter: "Du kanske hört talas om basalmetabolism, det är den energiförbrukning man har när man ligger ner och vilar, denna multipliceras sedan med ett P.A.L. värde, vilket står för Physical Activity Level eller på Svenska - Fysisk aktivitetsnivå. För en kvinna ligger denna faktor på 1,8 om hon har stillasittande arbete och promenerar 1 timme i rask takt dagligen, men eftersom du springer och därmed hinner längre sträcka på en timme ökar ditt energibehov, ett P.A.L. på 2,0 är en bra utgångspunkt för en aktiv konditionsidrottare och därmed skulle du behöva äta 2750 kcal per dygn, snittet på din kostregistrering är 1867 kcal. Detta innebär att du behöver öka portionsstorlekarna med 40%, men öka inte på frukt o grönt, för det äter du redan tillräckligt av. Välj 28% ost, 16% fetaost och 3,0% mjölk, yougurt, fil o A-fil, ingen idé att snåla på fettet för en konditionsidrottare, jag har räknat på dessa nivåer i din kostregistrering."
Nästan fördubbla mina portioner? Det känns som en omöjlighet. Kanske åt jag ovanligt lite den veckan jag gjorde mätningen? Var jag verkligen exakt i mina uppteckningar? Kan jag verkligen ha ätit så få kalorier och ändå inte gått ner i vikt? Jag ligger på samma vikt som jag fick i höstas, efter några månaders Are-kost. Tog jag med alla smörgåsar, äpplen, näve med jordnötter, som jag äter om jag blir hungrig mellan måltiderna? Minns inte. Å andra sidan är jag inte lika hungrig som förr, utan känner mig ofta mätt och nöjd. Konstigt.
Torbjörn skriver:
"Nästa svaga punkt är proteinintaget, du låg på 68,6g per dygn i snitt och med tanke på ditt idrottande skulle du nog behöva öka det till ca 80g, lösning ät kokta ogroddade baljväxter ca 75 - 100g torrvikt per dag.
D-vitamin ligger du lågt på, men med tanke på att du vistas mycket utomhus bör det inte vara nå’t problem, då huden syntetiserar D-vitamin, vid solljus exponering. Selen intaget låg på 20,6 mcg vilket är en bit under de rekommenderade 40mcg. Å andra sidan är det få svenskar som når rekommendationen, de ligger ungefär på samma nivå som du gör och enligt Åke Bruce på livsmedelsverket, finns det inget som tyder på selenbrist ändå.
I övrigt ser allt mycket bra ut."

Tar försäkerhetsskull en extra macka innan jag går och lägger mig ikväll. Måste smälta informationen, med en knäckesmörgås med ost och bönor. Till det roibuste.
vad ska jag tro om detta. Är jag illa ute?

Läs registreringen i sin helhet här
http://www.nyttgrepp.se/grotar/pias_kostreg.html

Idag är det ösregn. Vilken tur att vi passade på att äta gemensam middag ute igår. I kvällen penslades vår vegetariska middag med varm sol. Tur att vi har varandra. Som ny forskning visat är det de som har ett rikt socialt umgänge som är friskast och mår bäst. Surprise!
Fast lagom dos gäller som i allt. Ibland är ensamheten mest lockande. Väljer du den själv är den rena hälsan och enda sättet att hitta din egen röst i sorlet.

Vilken tur att jag började min dag med en löpartur (annars hade det nog inte blivit någon motion alls, med tanke hur regnet som fallit sedan jag kom tillbaka).
Med luften ännu fuktig av nattens dagg stack jag iväg på öns smala asfaltväg. Efter fem kilometer är kroppen, vaken varm och glad och det är dags att vika in på Kuststigens mjuka underlag, en ringlande skogstig kryddad med stenar, rötter och kantad av blåbärsris. En kick för anden som får vila och stimulans av den omväxlande vyn.
Hemma igen, efter 12 kilometer blir det plankan, sit ups och en dopp i salta vattnet. Så är det dags för frukost.

Efter morgonens löpning har jag följt doktorns ordination: Inga krav, var inte ”duktig”. Läs en bok istället. Har frossat i en bok av Are Waerland: Omvändelsen till livet.
Ska avsluta dagen med en dos musik också, som hon tyckte var vilsamt.
Nästa vecka planeras resa till Jämtland, med vandring i min 14-årings takt. Precis som doktorn ordinerat.
Då blir det nog blogguppehåll några dag, som doktorn ansåg var nödvändigt.

Hur mår jag?

Var hos doktorn i morse för blodprovstagning.
Måste såklart ha ett skäl för min visit. Att bara kolla upp om jag har några brister efter ett år som vegetarian "räcker inte". Så jag sa, som det var att jag ibland är väldigt trött, särskilt efter träningspass. Är det normalt? Andra jag tränar med tycks inte bli det, varför jag?
Hon lovade ta blodprov på väsentligheter som ämnesomsättningen, B12, HB, järnvärdet, kolesterol och många fler.
- Men är det normala värden kanske vi får titta på psykologiska faktorer, sa hon.
Den som stressar mycket blir trött. Kanske är du utmattad.
Hur ser ditt liv ut?
Visst är det stressigt, medgav jag, plötsligt just stressad över att tröttheten som drabbar mig ibland beror på stress.
- Har du haft semester, frågade hon. '
Jag bara pekade på mina bruna armar, som om det vore bevis nog.
- Har du rest?
- Nja, lite.
- Du ska byta miljö, ta din familj och åk utomlands.
- Vi ska åka till landet, där mina föräldrar bor...
- Nej, det duger inte. Du ska ha det helt kravlöst för att kunna vila dig.(Vågar inte berätta hur alerta mina föräldrar är). Vet du att yoga och meditation kan vara bra metoder för dig att använda för att få ro. Och lyssna på bra musik.
- Jo, det är bra att få en påminnelse om det, sa jag förvånad över hennes entusiasm för dessa metoder.
Cyklade direkt till stan för frukost med vännen Marie. När jag berättade om samtalet hos doktorn blev hon arg.
- Det är så typiskt att hon inte alls har någon helhetssyn och försöker ta reda på vem personen är som sitter framför henne, utan bara säger det hon själv nyss kanske lärt sig.
Vad hade du för nytta av de råden? frågade Marie.

Mölksyrat efter surdegsvurm?

Vad kommer efter surdegsvurmen, frågade reportern Christopher Friman på tidningen Filter mig.
Jag var på väg ut från jobbet och tog samtalet i trapporna ut i solen på gården vid Kronhusbodarna.
Spontant dök mjölksyrade grönsaker upp direkt. Svaret resulterade i ett citat i senaste numret av tidningen tidningen Filter (läsmagasinet för nyfikna) nr 14 augusti&september. Den finns i samband med en artikel om vad som är surdegens arvtagare. Bloggaren Martin Johansson är intervjuad och berättar att han gillade surdegsbakandet för att:
”Den naturliga surdegen låg helt rätt i tiden. Den krävde tålamod, omtanke och tid. Processen var avancerad, men inte för avancerad.”
Och att han jämför surdegen med den likaledes blomstrande espresso och cykelkulturen där man lägger ner väldigt mycket tid på att göra något så enkelt som möjligt. Man vill nå själva kärnan.
Orden skulle kunna användas för att beskriva lusten att mjölksyra. Det är avancerat, men inte för avancerat.
Vad kommer då efter surdegen? Mjölksyrade grönsaker, föreslår jag i min kommentar i Filter:
Syrade grönsaker, fångat i farten av Christopher.
”Mjölksyrat ingår i samma familj som surdegen. Det handlar om att gå tillbaka till sina rötter och använda bra, enkla råvaror. Man syrar genom att råriva grönsaker, tillsätta salt och låta grönsakerna stå i några veckor. Då bildas bakterier som är bra för immunförsvaret och sägs hjälpa mot allergier. (Min förklaring var längre och gick ut på att genom att immunförsvaret i mage och tarmar stärks med mjölksyrebakterierna och då står sig människan bättre mot allergier, vilket bland annat barn som lever antroposofiskt bevisat. De äter dagligen mjölksyrade grönsaker och har färre allergier än barn i gemen)
Citatet fortsätter:
När jag har gäster idag kommer de ofta med ett surdegsbröd, som de är jättestolta över. Nästa grej är kanske att komma med en burk mjölksyrade grönsaker.
Själv har jag ambitionen att byta ut blomman på kalas med mjölksyrat i höst.