Ät antiinflammatoriskt

För några av oss gör det ondare när löven faller än när knopparna brister.
Visst kan hösten vara mysig. Men den kan också vara, kall blåsig och regnig och mörk. Så jag bävar redan, särskilt idag när hällregnet regerar och stormarna piskar.
Dysterhet påverkar immunförsvaret, därför är det viktigt att äta rätt.
Piggar upp mig med Dr Andrew Weils fina matpyramid för antiinflammatorisk kost.
I den har han sammanfattat de senaste vetenskapliga rönen om hur man ska äta för att slippa de inflammationer som leder till många av de sjukdomar vi annars drabbas av som hjärtsjukdom, Alzheimer och Parkinson, andra sjukdomar vi får av åldrande och autoimmuna sjukdomar som reumatism.
Pyramiden har 12 våningar. I botten finns färska grönsaker och frukter. På våning två, fullkorn, pasta och bönor. På plan tre nyttiga fetter från nötter och växtoljor. På plan fyra havets frukter i form av fisk och skaldjur. På plan fem sojamat som tofu, sojamjölk. På plan sex kokad asiatisk svamp. På plan sju andra källor av protein som ost och ägg. På plan åtta nyttiga örter som vitlök, gurkmeja, ingefära och kanel. På plan nio te grönt te, oolong och vitt. Plan tio kosttillskott. På plan elva rött vin och på tolfte plan nyttiga sötsaker som torkad frukt och mörk choklad.
Fastnar på hans fördjupade kommentar om vinet: Innehåller nyttiga antioxodanter, men drick inte mer än 1-2 glas per dag. Om du inte dricker alkohol: börja inte.
NU väntar kick off och 50-årskalas med frestelser i form av drinkar och vin. Samtidigt lurar Lidingöloppet inom några veckor. Avhållsamhet vore det bästa. Men vill jag?

Måste ha omväxling

Att springa samma runda, varv efter varv lockar inte mig. Jag blir sååå uttråkad och får svårt att motivera mig för en löprunda om jag inte får något nytt för ögat och själen att upptäcka. Valde därför en ny runda igår. Början var den vanliga milen på Skatås, men efter fem kilometer vek jag av in under träskylten 18-kilometersstigen. Dendär skylten har jag spanat in många gånger och tänkt att en dag minsann, ska jag ge mig av in i det okända. Igår var det dags.
Färden bar uppför på smala stigar randiga av seniga rötter, sedan kom blöta partier där cyklister cyklat (trots förbud), som ersattes av spångar och stenar att balansera på.
Det var vackert och väldigt roligt och tyst att springa, men det krävdes superkoncentration då varje steg förutsatte snabb eftertanke: var ska jag sätta nästa steg i leran? uppe på spången? eller på stenarna?
Belöningen blev blåbär stora som druvor (små druvor) långt inne i skogen.
I midjebältet hade jag fyra små flaskor vatten och tre tabletter, Dextropur druvsocker, men jag saknade mina hemgjorda energybars.
När jag kom tillbaka ner igen, då stigen går i en vid cirkel, väntade resten av milens fem kilometer innan jag kom i mål.
Hemma åt jag med glupsk aptit min kruska och somnade i soffan, nöjd med mig själv efter 18 kilometers löpning.

Hur mycket ska jag springa?

Fyra veckor kvar till Lidingöloppet och jag undrar: Hur mycket ska jag löpträna?
Mitt mål är att springa hela loppet och ha en fin upplevelse.
Du springer för mycket, sa en vän, som är erfaren löpare. Hon springer snabbare än jag och har ett fint lätt löpsteg, som imponerar. Fem mil som jag sprang den veckan bara slet ut mig, argumenterade hon.
Skrämd av hennes expertkunskap har det blivit en vilovecka, med bara två löpturer, en på 8 km en på 5 km.
"Fyra-fem mil är nog inte för mycket", menar min PT. Klart du ska springa så mycket så länge du inte drar på dig skador.
Han tränar cykling och de brukar kunna ta längre pass än löpare.
Så vem ska jag lyssna på?
Söndagar brukar bara mina långspringardagar, men nu tvekar jag. Rådfrågar min bok Pulsträning av Jonas Gustrin. Bläddrar på måfå och hittar några bra rader:
”Inför ett maratonlopp rekommenderas vanligtvis träningsrundor på 5-10 kilometer tre till fem gånger ni veckan och en genomsnittlig träningsmängd på 24-40 kilometer per vecka”.
Nu är Lidingöloppet inga 42 kilometer, utan 30, men i kuperad terräng.
Så jag kompromissar och tänker mig en runda på 15 kilometer sådär.
Solen lyser, det är varmt, jag är ledig och frukosten har smält i magen, så vad hindrar mig?


-

Brödlös och "normal"

Är brödlös, eftersom jag inte bakat något surdegsbröd på ett tag.
Prövar att äta brödet som de flesta av familjen föredrar: rund "rågkaka", ett ljust sött bröd och rostingar "Rostis" ett ljust rostbröd, med vallmofrön på som köpes färdigskuret. Båda är praktiska bröd. Lätta att ta ur frysen och lägga i brödrosten.
De är bra, eftersom åtminstone två av barnen blir glada, över att se sin mor vara som vanliga människor. Genom att äta bröd som andra äter, är jag då lite "normal" i deras ögon.
Men jag kan inte låta bli att verkligen smaka brödet. Det är som att tugga en smaklös massa, en massa utan vare sig energi eller näring. Jordnötsmör (eko och crunchy) eller en god getost och marmelad som pålägg känns som enda räddningen.
Barnen får misströsta om att jag någonsin blir en normal typ igen. I helgen ska jag lägga ner lite tid på ett surdegsbak.
Broder Maximilian - here I come. Jag saknar dig.

Lyssna lagom på kroppen och nyttan med positivt tänkande

En viktig sak har jag lärt mig; det gäller att lyssna lagom på sin kropp.
Har förstått att tröttheten jag ibland känt har berott på 1) för lite mat=energi. 2) för mycket träning. Ibland en kombination av dem båda.
Rena rama självklarheten för alla som tränat i sitt liv, antar jag. Men för mig en nyupptäckt. Förra veckan sprang jag fem mil. Efter de senaste åtta kilometrarna i lördags har min kropp signalerat: trötthet. Inte ett dugg konstigt. Och jag har lyssnat i tre dagar och låtit kroppen inta soffan, direkt efter middagen. Skönt.
Men idag övervann jag trögheten och rullade ut i morgonsolen.
Tidigare, då jag inte insett trötthetens orsak på riktigt skrämde den mig. Det gör den inte nu och det är en väldig skillnad.
För mig spelar mina inre spöken (rädsla för sjukdom mer än död tror jag) stor roll för min ork och lust i livet. Jag tror på att ta reda på fakta och övervinna sin rädsla.
Ska skaffa mig Barbara Ehrenreichs nya bok, Gilla läget, där hon gör upp med amerikanska industrin kring positivt tänkande i självhjälpsgrupper för cancersjuka bland annat.
Jag som ständigt övar mig på att tänka positivt, när Jante mullrar och självförtroendet sviktar, vill inte tro att vårt tänkande är betydelselöst för vår livslust och förmåga att kämpa mot sjukdom. Jag har på nära håll följt familjemedlemmar med cancer, som efter att ha praktiserat tankarna i Bernie Siegels bok Kärlek, medicin och mirakel, faktiskt mådde bättre, både fysiskt och psykiskt.
Men jag är beredd att lyssna på Barbara Ehrenreichs erfarenheter av positivt tänkande från hennes tid som bröstcancersjuk. Anar att positivt tänkande är mer av industri i Usa än det någonsin blivit här.
Men i min vardag behöver jag tänka positivt och framåt (mot den goda känslan efter löpningen) annars hade andra tankar (vad-spelar-all-dendär-träning för roll. Du ska ändå dö) regerat, och jag hade inte tagit mig ut i morgonsolen som idag.

Lite Marmite? frågade Simon

Lite Marmite, kanske?
Simon, från London hade med sig en burk Marmite, som present till familjen. Innan vi alla högtidligen ska avsmaka och ge vårt utlåtande berättar han om denna 100-åriga klenod i engelsk kosthushåll:
Som engelsman och vegetarian äter han gärna hårt Rivitabröd med en tunn strimma Marmite på morgonen. Ovanpå passar jordnötssmör, eller varför inte någon sylt, säger han.
Marmite sägs man älska eller hata. Det finns till och med klubbar på nätet, som bråkar om sin kärlek respektive sitt hat.
Den bruna massan är en restprodukt från öltillverkningen och består av jäst. Den är dunderladdad med B-vitaminer, bland annat den åtråvärda B 12 vitaminen, som är särskilt viktig för att ha ett bra järnvärde.
Med en tunn strykning på vårt fina knäcke-surdegsbröd avsmakar vi alla under tystnad denna nyhet för vår familj. Ingen grinar illa, tvärtom tycker flera att det är gott.
Ni är öppna till sinnet, säger Simon.
Själv tycker jag att det är alldeles för salt, men säger inget. Kan tänka mig ta detta till frukost, men med jordnötssmör till.

En liten klick om dagen kan vara bra för oss vegetarianer och veganer för B12 finns nästan bara i animalisk kost. De bästa källorna som vegetarian eller vegan är att äta alger och fermenterade (mjölksyrade) grönsaker regelbundet. Och kanske Marmite, förståss? De som dricker mjölk behöver inte oroa sig. 2 dl mjölk ger lika mycket B 12 som ett ägg.

Fortsätter du äta kruska?

Kruska smakar godast utomhus, som här i Höglekardalen.

Äter du fortfarande kruska till lunch? Är inte ditt projekt slut nu?
Jo det första året är över, men det är som med terapeutiska insikter, eller insikter om jämställdhet och jämlikhet, eller hälsa; har man väl insett hur det egentligen är, går det inte att gå tillbaka. De nya glasögonen sitter på. Linserna färgar världen.
Har jag fått reda på att de svarta oliverna är preparerade eftersom de plockats omogna och gröna och otätliga och sedan färgats, väljer jag en sort som fått mogna ifred och inte behövt färgas. Vet jag att färdiglagad lunchmat behandlats med konserveringsmedel, stabiliseringsmedel med mera väljer jag annan lunch.
Inte vill jag förstöra min kropp med en massa kemikalier, om jag kan undvika.
Därför fortsätter jag äta min kruska.
Jag köper ekologiskt odlade havregryn, lika ekologisk kruskakli, mörka ekorussin och ekomjölk (vanlig eller soja). Hela ljuvligheten toppar jag numer med egenhändigt plockade blåbär, så länge de räcker.
Att denna lunch mättar länge är självklart ett plus, särskilt som den inte ger några extrakilon heller. Att den är billig (cirka 9 kr) är toppen året om.
Så kruska fortsätter jag att äta, trots omgivningens kommentarer.
Och gläds åt att andra på jobbet följt min grötstil och minsann köpt på sig ett förråd av rågflingor och sylt. Perfekt att ha som reserv eller som varje-dags-lunch.
Tiden som blir över när man slipper springa ut och köpa lunch kan man ta en promenad, eller varför inte en liten tupplur?