Läckert att leva

Vaknade med en stark känsla av tacksamhet.
Kikade ut och fann tungt regn och blåst, alltså charmigt göteborgsväder.
Yogade, åt frukost och pussade alla farväl.
Med full regnskydds-mundering cyklade jag senare över kyrkogården där de gula löven tecknade sig snyggt mot den blöta svarta asfalten. Fann mig till min förvåning nynna högt på You raise me up... fast regnet piskade mitt ansikte och blåsten höll på att välta mig.
Vad har hänt?
Vad jag minns har vi inte sjungt sången i kören. Ändå kom den, varifrån?
Har jag gått in i Are-stadiet nu där full lycka råder? Kollar upp citatet jag fastnade för förra sommaren där han lovade en ny livskänsla:
”Den fysiska och psykiska energin har blivit nästan outtömlig, alla trötthets- och olustkänslor har försvunnit, livslusten, optimismen, tankeförmågan, minnet, intuitionen, vilje- och tankekraften har stegrats.”
Plötsligt händer det.
Har det hänt nu?

Barfota bara fem minuter

Fem minuter räcker första barfotaturen, skriver Tellman till mig.
Jag har tittat på hans You tube inslag om barfota löpning och får några tips på vägen.
"Spring fem minuter första gången barfota. Gör det i början av din löpning och ta på skorna sedan och spring vidare."
Barfota behöver jag inte tänka på steget, menar han. Det löser sig av sig själv när jag väl ger mig ut. Det är svårt att landa på hälen som barfota. Per automatik blir det på trampdynan, eftersom foten är konstruerad att ta emot anslaget där. Det låter logiskt, men än har jag inte provat.
Tror inte jag går in på barfota löpning än, och inte direkt efter Lidingöloppet. En tunnare sko får bli nästa steg för att gradvis bygga upp ett annat löpsteg.
Varför undrade någon? Varför kan du inte bara springa som vanligt?
För lusten att vara nära naturen, det naturliga, svarade jag. Att känna underlaget. att leka indian, som när jag var liten.
Ska jag samla kråkfjädrar till mitt pannband också kanske?

Inga barfotasteg, sa höften

Blev så inspirerad att prova hur barfotasteget för löpare känns, att jag satte igång att springa på främre trampdynan på mina träningar. Tittade på löpare och en professor på youtube och försökte härma.
I uppförsbackarna sprang jag på tå, som om jag sprang med högklackat. Helt andra muskler fick jobba, ända upp i höften. Det kändes spännande och utvecklande att prova något helt annat. Klart man ska hänga med i utvecklingen och bli en modern löpare, som snart kan springa barfota, eller?
Men alldeles tokigt några veckor innan ett lopp.
Lika galet som att börja använda nya skor då.
Jag fick smärtsamt ont i höften vid varje steg. Deppigt.
Tog först en vilodag till sjöss. Gick först en långsam runda idag. Men efteråt spratt löparlusten i benen.
Spring på ditt vanliga sätt, föreslog min PT.
Stack ut på en provrunda i lugnt tempo. Struntade i strilande regnet, sprang vidare och vidare. Kroppen blev glad över att jag sprang med mitt vanliga löpsteg. Belöningen blev: inga smärtor.
Efter några kilometer var det jag, kroppen, skogen och universum, igen.
En lycklig mil blev det till sist.
Kanske, kanske kan det gå bra, trots allt.

Ont i höften

Ont i höften
Detta bådar inte gott. Jag har fått ont i höften.Försöker min kropp säga något åt mig?
Ta det lugnt människa?
Jag lyssnar inte.
Min idé är fortfarande Lidingöloppet om 14 dagar.
Har sprungit tre gånger denna vecka, fem kilometer och två turer om sju kilometer. Inget märkvärdigt alls, men varje gång har vänster höft smärtat. Mellan löpturerna har det gjort ont även när jag suttit på kontorsstolen i min vanliga ställning med vänsterbenet i kors över höger.
Yogade en morgon, då blev det bättre, särskilt som jag vilade från löpningen dagen efter. Gick istället en skogstur.
I morse sprang jag igen. Efter bara någon kilometer började höften göra ont.Prövade att springa annorlunda, med nedsättning av tårna först, som jag lärt mig i Solvikingarnas löpskola. Men den varianten orkar jag inte länge. Mötte en kille som sprang med varje steg åt sidan som en långskridskoåkare. Testade göra samma och tyckte det gick jättebra. Men inte ska man springa åt sidan. Det är ju framåt vi ska, eller hur. Dessutom känns det sent att ändra löpsteget nu, det får bli ett senare projekt. Efter Lidingöloppet (om det blir något).
Får jaga en naprapat och fråga: Hur är det fatt?
Är det helgens dans i högklackat som knäckt mig, eller långvarigt bruk av felaktigt löpsteg?
Kunde inte fullfölja åttan som jag tänkt mig. Fick bryta efter sju kilometer och gå hem. Ynk.

Du duger som du är

Älska dig själv var titeln på en bok "alla" läste på 90-talet. Innan du älskar dig själv kan du inte älska andra (eller världen) var budskapet, från amerikanske psykologen Wayne Dyer.
Tänker på det när jag är kritisk mot mig själv, som nu en period.
Är jag lite halvdan i kroppen, kanske med en förkylning eller ont någonstans blir mina tankar lätt negativa. Jag ramlar ner i ett träsk av onda, svarta påståenden om mig själv. Och jag blir inget vidare sällskap till mig själv, eller omgivningen.
Kontentan av tankarna är: Du duger inget till. Du är en odugling som aldrig gör något riktigt fullt ut..
Tar mig då en dos Louise Hay. Med henne i hörlurarna på morgoncyklingen försöker jag hitta på motröster till mina tungsinta mantras.
Istället för du duger inget till blir – Du duger som du är.
Du duger som du är.
Axlarna åker ner.
Upprepar: Du duger som du är.
Andningen blir lugnare och djupare.
Du duger som du är.
Upptäcker att solen skiner.
Du duger som du är!
Allt ordnar sig.

Pia Vingros är inte Petra Månström

Egentligen finns det bara en anledning för mig att sticka ut och springa.
Jag blir gladare.
Visst på sikt får jag förhoppningsvis också starkare benstomme.
Mitt hjärta får välbehövlig träning och min kondition förbättras.
Men jag är en här-och-nu-person som gillar belöningar idag.
Barnsligt jag vet.
Därför är det bra att jag piggas upp av träning, även om det känns tungt i kroppen de första kilometrarna. Nu har jag sprungit två dagar i rad och det är tungt, flåsigt, men jag lubbar på i alla fall.
Kikar ibland på Petra Månströms blogg, eftersom denne supertränade tjej också ligger i inför Lidingöloppet. Senast stönade hon över att hon inte kunde springa i 6.30 tempo. Hennes ben vill alltid galoppera iväg i hennes vanliga 4.30. Kanske kan hon hänga med mig? Jag springer alltid helst i 6.30 tempo, sällan snabbare och i så fall med Solvikingarna eller i nerförsbackarna.
Gillar inte att jämförelsen med henne får mig att känna mig långsam och hopplös. Alla måste väl inte vara lika?

Vinner de goda bakterierna kampen?

20 dagar kvar till Lidingöloppet och jag har en infektion i kroppen.
Nacken värker, kroppen känns trög och tung och jag har inte haft någon lust att springa.
Hur ska detta gå?
Hör på radio att problemet med bakterier som är motståndskraftiga mot antibiotika bara växer. Nu tycks lösningen vara att använda goda, lite trasiga bakterier i kampen mot de dåliga. Dessa tycks ha förmågan att växa till sig och ta över. Bekämpa de goda med de dåliga alltså.
Låter som strålande taktik.
Farliga bakterier är inte att leka med var de än befinner sig. Numer är det väl känt att bakterier i munnen, som växer till om man inte sköter tänderna noga varje dag, kan orsaka inflammation i hjärtklaffarna. En dåligt skött infektion, var den än är i kroppen kan också påverka övriga delar. En dåligt skött förkylning kan ge endorkardit, en munbakterie som i sin tur kan ge infarkt, berättar Gunnar Dahlén, professor i oral mikrobiologi vid Odontologen, Göteborgs universitet i en intervju.
En förkylning är alltså inte att leka med.
Nu har jag tio dagar på mig att bli frisk.
Har jag blivit pigg då springer jag Lidingöloppet den 25 september. Annars inte.
Nu ska kroppen få goda bakterier från mjölksyrade grönsaker.
Utöver det Kan Jang, gurkmeja i daglig dos. Gröna blad i massor. Vila.
Sedan får vi se.
Jobbar gör jag under tiden.