Strunta i tiden - då går det snabbt

När man är trött är det lätt att fokusera på fel saker.
Igår var jag trött.
Kände mig oduglig för att jag inte är tillräckligt snabb. Vilade som tröst.
Träffade min snabbspringande lillebror på kvällen. Han som numer också utövar Ashtanga-yoga säger att han ofta lämnar pulsklockan hemma. Han tänker hellre som en yogi och är här och nu under löpningen.
Klokt.
I morse, när jag stack ut fanns hans ord kvar i mig. Tog klockan på ändå, men beslöt mig för att springa med lusten. Tog det lugnt, njöt. Det är ju för morgonnjutningen, då världen är min, som jag älskar de tidiga turerna. Ett gäng rödklädda herrar sprang förbi. Jag, som tänkt mig en femkilometare, hakade på dem på 8:an. Hade hela tiden fokus på här och nu. Vad spelar en bättre tid på Göteborgsvarvet om flera veckor för roll? Det viktiga är att leva här och nu. Efter 8.45 i min egen takt, kom jag hem igen efter 51.21. Jättenöjd och förvånad över mig själv.
-----------

Vårda det du har - då får du mer över
(Såg denna slogan på skyltfönstret till en skomakare i Stockholm. Tänkvärt)

Lustlöpning eller snabbhetsjagande?

Hur vet jag om jag blir en snabbare, starkare och mer uthållig löpare?
Logikerns svar är: Spring samma bana och ta tid med några veckors mellanrum. Är tiden bättre andra gången, är det ett tecken på att du är på väg mot målet: att bli snabbare.
Men det är inte riktigt så enkelt.
För mig, liksom för många andra spelar också dagsformen in. Kanske inte enormt mycket, men ändå tillräckligt för att så tvivel i mig: är jag på rätt väg eller inte?
Inför förra Göteborgsvarvet höll jag mig till ett träningschema i Jonas Gustrins bok Pulsträna. I år har jag prövat en modell från James Fix bok: Löpning, från jogging till maraton. Och sneglande på Born to run av Christopher McDougall. Jag springer varje dag i veckan, i den takt jag har lust med sedan tre veckor tillbaka. 5-8 kilometer per gång.
Nu är jag lite trött.
Ändå har jag vilat från löpning minst en dag i veckan.
Hade planerat att springa långpass (12 kilometer minst) i helgen, men här sitter jag på söndagsmorgonen och har inte ett dugg lust. Självförtroendet är i botten efter gårdagens åtta kilometer. De var tunga, trots att istäcket var ersatt av vattenplask. Trots ackompanjemang av gladlynta vårfåglar.
Kanske är det dumt att låta sig inspireras av gamla gurus, när nu forskning säger att intervallträning är vägen till snabbhet?
Blir ibland trött på alla experter och råd. Min ambition att springa Göteborgsvarvet snabbare, går stick i stäv med lusten att ha löpningen som en frizon, utan krav.
Funderar en stund till på om jag ska göra en ren lustspringning, efter att jag vårklippt busken vid altanen. Lustspringning – det är vad jag behöver. Inte intervaller.

Läs förresten gärna om medarbetare på Sveriges radio, som har gemensam blogg inför Göteborgsvarvet.

Huttrar i Stockholm, som är kyligare än Göteborg. Istället för löpning på 8:an hemma i skogarna som i går morse blir det vandring på skogskyrkogården i Enskede, innan t- bana till Slussen. Det blir en vilodag från löpning. Kanske bara bra, men mina lungor saknar de djupa härliga andetagen jag drar efter 3-4 kilometers löpning. De vederkvicker kroppen. Läser ljuvlig bok om Sören Kirkegaard, Konsten att leva livet innerligt. Löpningen i kombination med grön mat och yoga gör det lättare leva livet innerligt!

Ares svenska kruska

Ät inte blåbären okokta, påpekade Annica, när jag plockade fram påsen med sommarens blåbär ut frysen. Dvärgbandmasken, som hittats i en räv på västkusten kan ju ha fler smittade kusiner.
Alltså värmde jag blåbären till min kruska. Hällde på mjölk och rev som vanligt citronskal (från ekologisk citron) över min lunch. Vips fick jag en verkligt blågul måltid.
Men efteråt, slog det mig. Nog räcker djupfrysningen för att ta död på dvärgbandmaskens ägg, om någon räv kontaminerat mina blåbär? Olustigt att vara rädd för en sjukdom som kan komma om tjugo år eller så.
Ändå inget mot den oro som växer i Japan.

Sufisk dans och Japan

Igår sufisk dans på meditationskursen. En fot och en hand i de olika vädersträcken, till tonerna av rytmisk musik. Ett andetag ut för varje rörelse utåt och in för rörelse tillbaka, som i yogan. Norrut, västerut, österut och syd. Om igen. Varm blev jag och alla andra. Luften tog nästan slut i rummet och hyperventilationen låg lurande nära. Men en behaglig känsla spred sig i kroppen av de lugna rörelserna. Avslutning med tibetansk klangmeditation, jag känner igen från Yasuragi. Men jag hade svårt att vara här och nu där jag satt på en meditationskudde. Fötterna värkte under mig. Smärtan var allt jag tänkte på och hoppades för varje nu ton att det skulle vara den sista.
Kände mig som en urusel meditatör. När det var dags för tyst meditation bytte jag till en meditationspall. Mycket bättre och jag lyckades stilla mina galopperande tankar i huvudet. Bäst var avslappningen i slutet, liggande raklång på golvet. Kanske för att det är en ställning min kropp känner igen?
---------

Följer nyhetssändningarna från Japan. Går knappt att ta in omfattningen av tsunamin. Bävar som dem om risken för härdsmälta på kärnkraftverken som brunnit. Måtte de klara det. Och måtte Sverige ompröva planera på nya kärnkraftverk, även om vi inte har någon risk för jordbävning här.

Lycklig löpare

Lycklig börjar jag dagen med löpning, som här vid Sunna på Tjörn i helgen.
Lycklig över att jag har förmånen att bestämma över min egen tid börjar jag morgonen med träning, även när jag är hemma och det är vardag.
Medan det ännu är mörkt springer jag ut, efter att först ha druckit ett glas vatten (eller vatten som en skivad morot legat i över natten). Tar det lugnt i början, tills kroppen värmt upp sig.
Glad över att snön börjar smälta bort på mina löparvägar känner jag att steget blir lite lättare.
Hemma igen efter drygt fem kilometer gör jag yoga. Sedan frukost och cykeltur till arbetet.
På strålande humör anländer jag till arbetet. Vilket priviligierat liv jag lever!
Ikväll väntar rörelsemeditation! Däremellan: full fart på jobbet!

Meditation minskar cellernas åldrande

Att sjunga mantra en stund på dagen är inget för mig. Inte idag i alla fall. Kanske senare i livet, vem vet vad man får lust med?
Men att ta en stund i tystnad varje dag vare sig det blir en tupplur, tjugo minuters meditation eller att jag lyssnar på instrumentell musik är bra.

Läser i SvD idag att 2009 års nobelpristagare i medicin Elizabeth Blackburn var nyfiken på hur meditation och mindfulness påverkar oss på cellnivå.
"Hon undersöker om meditation kan minska takten på cellernas åldrande genom att minska genomslagskraften av negativa emotioner som rädsla och nedstämdhet. Resultaten tyder på att det är så".

För mig räcker Carolines och andra vana meditatörers berättelse långt.
De känner sig mer tillfreds när de mediterar än annars. Det låter bra.