Vätskebrist

Igår kom jag på vad min trötthet beror på.
Vätskebrist.
Har slarvat med maten en tid. Smygdruckit kaffe. Varit på fest med mycket salta snacks.
Och alkohol.
Men inte kompenserat med vätska.
Klart det blir trögt i kroppen.
Så stress och press på det.
Läste i Are Waerlands bok Förkylningssjukdomar igår och allt blev klart.

I vätskebristens spår följer just - förkylningssjukdomar och trötthet och infektioner. Förstoppning. Elände kort sagt.
Så nu är det vätskeintag som prioriteras. Örtte, nyponte, ingefära och citron, grönsaksjoser och vatten.
Fyra dagar kvar.
Ännu är planen att springa på lördag.
Blev lite inspirerad av att den blå linjen nu är målad.
Blir det löpa av på lördag. Eller ej?
Dagsformen avgör.

Tung i steget

- Du låter likadan varje år, sa dottern smått kyligt, när jag gnällde över mina tunga steg på den korta löprundan.
- Gör jag?
-Ja innan Göteborgsvarvet.
Har hon rätt?
Kanske. Tunga steg är inte allt, bristande ork, svårt att få luft och lite ont i nacken och... och...
Är det rena rama psykologin, som också min bror antydde i fredags?
För-löpar-noja?

Ändå borde jag vara tacksam: över att jag alls kan gå.
Kände det i morse under min tidiga morgon promenad.
Tacksamhet, när jag tittade ut över blankt morgonvackert vatten.

Hör andra i min ålder berätta om knäoperationer, om sjukliga magar som de måste medicinera för resten av livet eller andra kroniska sjukdomar.
Så gnäller jag för att jag eventuellt inte orkar eller kan springa en löpartävling.
Det gäller att ha perspektiv.
Promenaden och sedan yogan hjälpte mig att landa i mig själv lite.
Jag får ta det som det kommer.
Dagformen får avgöra.

Springa varvet eller inte?

Dagsformen är inget vidare.
När jag tog en tur igår fick jag gå flera gånger. Luften räckte inte till.
Vet inte vad det handlar om. Känns som en en infektion ligger och muttrar dovt i kroppen, men vägrar ryta.
Alltså bryta ut.
Allt den gör är att dämpa mig. Ge mig huvudvärk och usel ork.
Ska jag verkligen springa Göteborgs-varvet i detta skick?
Har inte alls tränat löpning, som tidigare år. Hur kul är det att ge upp halvvägs. Eller pressa sig hela vägen och må dåligt sedan av överansträngning?
Vet i dagsläget inte hur jag ska göra.
Ska ta det lugnt några dagar.
Ägna mig åt båtjobb.
Får se om ondan i kroppen ger sig och lusten att springa och luften återkommer.
Tycker om att springa. Men jag behöver ju inte tävla. Inte ens mot mig själv och mina tidigare prestationer.
----------

Har anmält mig till Vätternrundan, men med tanke på hur jag mår är jag tveksam till om jag orkar.
Är det vårtrötthet?
Pollenallergi?
Överträning?
Ynk.

13 mil i vårrusigt västsverige

Ligger med benen högt på en kudde.
Efter tretton mil på cykel kan de behöva omväxling.
Laddar inför Vätternrundan. 100 mil ska köras innan dess. Hittills har jag gjort 42 mil.
Idag Svartedalen runt. En tur med vitsippor prunkande under gråkala bokträd, brusande bäckar i tyst granskog, lyckliga lärkor i skyn ovanför vårbrukade åkrar, landsvägskörning i kurvor där det var härligt att ligga på rulle i motvinden.
Väl hemma obegripligt tänka sig att jag ska cykla dubbelt så långt och mer därtill i juni.
Och innan dess Göteborgsvarvet.
Prestationer.
Hade två dagars vila innan cyklingen. Ville inte annat än att vara stilla, kravlöst och tyst. Sprang ifrån mig själv under några arbetsintensiva veckor. Efter två dagars vila fick jag fatt mig själv igen. Någorlunda.

Cancer älskar socker

Are Waerland har fått rätt igen. Socker är livsfarligt. Det är ett gift.
Cancer älskar socker.
I veckans vetenskapens värld berättar professor Kerstin Brismar, Karolinska om sambandet mellan högt blodsocker och cancer.
När du sett programmet kommer du få svårt att äta lösgodis. Eller sockerhaltiga saker överhuvudtaget.
Reportern och forskaren ska äta varsin tallrik lösgodis, för att se om kroppens tillväxtsystem påverkas av sockret. Det gör det. Särskilt för diabetesforskaren. Hon blir riktigt förskräckt över sina värden på insulin och tillväxthormon. De ligger skyhögt över den vältränade reporterns värden.
- Åldern har betydelse, förklarar forskaren som kanske är dubbelt så gammal som reportern, men också det faktum att reportern har mer muskler och är vältränad.
Tillväxthormonet IGF-1 är ett nödvändigt hormon för att vi ska växa, men också för att reparera de dagliga förlusterna i kroppen. Men det är också en bov i tillväxten av cancer.
En grupp personer med den ovanliga sjukdomen Laron syndrom saknar tillväxtfaktorn IGF-1. De förblir kortväxta. Men de drabbas inte av cancer.

Är glad att jag planerat att sticka ut på en löptur med Solvikingarna idag. Även om cykelturen på 3,6 mil i tisdags ännu känns i kroppen.
Vet såväl att rörelse är liv.
Vi är gjorda för att röra på oss. Inte att sitta still på en stol hela dagarna.

Tidsbrist - hinner inte träna

Stress inför brist på tid för träning.
Ägnar mig knappt åt löpning, trots att det är mindre än en månad till Göteborgs-varvet. Hur ska det gå? Köpte ett par nya skor igår. Valde mellan ett par lätta men traditionelle med proneringsstöd och ett par lätta, mer barfotalika. Blev kär i de barfotalika. Kanske inte så klokt med tanke på att jag pronerar rejält med högerfoten. Men föll för de gröna Saucony lätta platta. Vill bejaka min inre indian.

Knappast särskilt mycket cykling heller, trots att jag behöver 100 mil i benen innan Vätternrundan.
Hittills har det blivit 20 mil. 80 kvar. Det är en del.
Mitt vanliga vårproblem: hur ska jag få ihop mina löpmil och mina cykelmil? För att inte tala om min yoga.
I-landproblem, liksom.

Som en hind i skogen

Himla stolt är jag. Skrytsam också.
Odräglig? Säkert.
Sprang ensam två varv på grusåttan idag. Alltså 16 kilometer.
Gick vid två tillfällen för att ta av mig tröjan och äta lite på min hemgjorda energybar. Och dricka lite vatten.
Ändå sprang jag i mål på 1.28,40.
Så otroligt glad. Förvånad också.
Kanske betyder detta att jag kan klara Göteborgs-varvet under två timmar? Det är mitt drömmål.
Jag tränar på så får vi se...