Anmäld till Göteborgs Maraton

Nu. Har. Jag. Gjort. Det.
Anmält mig till ett MARATHON.
Betalade in anmälningavgiften igår.
Det känns stort. Minst lika stort som när jag anmälde mig till Göteborgsvarvet första gången.
Valde Solvikingarnas Göteborgs Marathon, som är den 8 oktober.
- Åh den tråkiga banan, stönade min kusin Tobbe när jag berättade om mina planer för honom. Den är så platt och fy för att springa två varv på samma bana.
Själv skulle han till Berlin Marathon den 24 september.
Men jag står fast vid mitt beslut.
Det är perfekt att välja hemmaplan för ett första försök.
Dessutom är det klimatsmart: inga flygresor eller dyra övernattningar krävs.
OM jag skulle tröttna (för att banan är för trist?) får jag väl se det som ett bra träningspass, hur långt jag än sprang.

----------
Kom gärna till Bok & Bibliotek den 24 september klockan 15.00 och lyssna när jag berättar om kommande boken Jakten på den fulländade hälsan.

Vågar man träna för hjärtat?

Lugn löpning på en strand vid St Malo i Bretagne.

Ny studie visar att hård träning är farlig - för män. Det kan skada hjärtat och ge hjärtflimmer. Hur hård träning påverkar kvinnor vet man inte eftersom inga sådana studier gjorts.
Pratar med Tomas på jobbet om rönen. Han har just börjat springa igen enligt ett schema på Jogg.se. Målet är att ta milen på femtio minuter inom åtta veckor. Låter inspirerande. Båda tycker att forskningen väcker frågor. Vi tänker inte sluta springa på grund av den. Vilken slags träning handlar det om? Vad är hård träning? Vilade de emellan sina pass? Hur levde de sitt övriga liv?

Själv tränade jag intervaller med Solvikingarna igår. Blev genomvåt av hällregn redan på vägen dit. Skulle det bli träning av, undrade jag. Självklart, sa Emma som ledde träningen i lugna gruppen.
Intervaller är verkligen hård träning. Pulsen taggar snabbt upp. Men vi börjar och avslutar med två lugna kilometer. Efteråt sprider lycksaligheten ut sig i kroppen och soffan hemma med sen middag i knäet är ljuvligt.
Tror inte att hård träning är så farlig om man lyssnar på kroppen. Och tar vilodagar. Men ska för säkerhetsskull läsa på om Maffetons metod. Denne man menar att lågintensiv träning är bästa metoden.
Träna efter pulsen. Utgå från 180, dra bort din ålder och du har den puls du ska springa efter.För min del skulle det bli 180-55=125. Det låter som gång, men ska försöka. Bara för skoj skull.

Jag är här nu!

Franska druvor.
Känn underlaget du sitter på! Upplev Hur din kropp möter golvet.
Jag blev arg, när en av ledarna på yogakursen i Ängsbacka sa så. Det var vid samlingen då vi skulle hedra och sörja offren vid Utöya, dagen efter den 22 juli.
Jag tyckte det var onödigt att fundera över oss själva, och underlaget vi satt på när vi bara ville gråta.
Sedan dess har jag ofta tänkt på hennes ord.
Och då, sedan jag lugnat ner mig tyckte jag det var skönt i vår förtvivlan att landa i något så enkelt som att fokusera på hur underlaget kändes. Att förankra sig.
Nu, tillbaka från en turbulent vecka som cykelcoach i Paris återkommer hennes ord till mig.
Känn underlaget! Behöver uppleva i hela mig att jag landat igen. Hemma. Här.
Nu.
När hemmalivet, vardagsbestyren, allt som ska göras faller över mig igen, försöker jag finna ro in detta enkla: Känn underlaget.
Så jag tog på mig mina fivefingers och stack ut i skogen och kände.
Steg för steg erövrade jag mitt nu. Jag är här nu.

Packning till Paris

Vad behöver man ha med sig på en femdagarstripp till Paris?
Sin yogautrustning såklart.
I Iyengar yoga blir det en del. Matta såklart. De två klossarna, ett band. Instruktioner och min mjuka underbara yogatröja, som börjar bli ålderstigen. Men de två filtarna lämnar jag hemma. Substitut borde finnas på hotellet.
Vad jag ska göra i Paris?
Vara coach åt cyklande man, som ska ta sig 120 mil från Paris till Brest vid kusten och tillbaka. Klart man kan behöva stöd på en sådan tur. Bygger upp mitt inre jag med - yoga.

Akut tandvård och filosofiska funderingar

Började morgonen på akuttandvården.
Jourtandläkaren fyllde igen tanden, vars fyllning lossnade igår eftermiddag.
Hans handlag var snabbt, sättet att tala lika raskt. Kände mig jagad av hans tempo.
Frågade efteråt:
- Måste du jobba lika effektivt hela dagen?
- Vad menar du? frågade han med en ton som om han anade kritik i min fråga.
- Inget, bara om du måste ha bråttom hela tiden, du som jobbar på jouren.
- Ja, svarade han bara kort.
Vill själv inte komma upp i tempo så snabbt, nu när hösten nalkas.
Vill vara kvar i en lugn semesterkänsla, där morgonritualerna får ta tid, där trampet till jobbet går i filosofisk takt, där samtalet med arbetskamraterna kan handla om: Meningen med livet och lyckan över att få ägna sin tid åt just
filosofiska funderingar, ännu ett tag.
------------
Kom gärna till Bok&Bibliotek den 24 september klockan 15.00 och lyssna när jag berättar om boken Jakten på den fulländade hälsan, en jakt in i hälsans hemligheter, kärlekens mysterier och meningen med livet. En berättelse som börjar på 1970-talet och landar i nutidens blogg.

Blöt morgonlöpning

I morse var det ösregn, så jag tvekade en aning inför min plan att ta en morgonrunda på åtta kilometersbanan. Men termometern var på 20 grader, så jag stack ut. Väl ute i den tysta stilla skogen ångrade jag mig inte.
Efter några kilometer var kroppen varm och jag njöt. Då kände jag plötsligt att ett par ögonen riktades mot mig. Lyfte blicken och såg att mitt på löparstigen stod en elegant rådjurshane och blinkade mot mig. Jag blinkade tillbaka och dämpade farten något. En dyrbar sekund var allting magiskt stilla mellan oss. Så tog han ett elegant hopp försvann in i grönskan.
Försökte han meddela mig något med sitt blink?
Funderade på det resten av turen runt Delsjöarna.
Kanske att allt vi kan är att njuta av livet och vara här och nu?
Tror det.
Övar mig att leva så. Springandet hjälper mig.

Springa tillsammans eller ensam?

Springa tillsammans eller ensam? Det är en fråga som upptar mig periodvis.
Nu är det en sådan tid. Särskilt som jag behöver träna mycket, för att fullfölja planen att springa Marathon i oktober.
Gick med i löparklubb för att få träningshjälp att bli bättre.
Men går inte på träningarna.
Förstår mig inte på mig själv.
De gånger jag varit där har jag inte ångrat mig. Tvärtom.
Ändå hittar jag hela tiden på undanflykter: Är jag inte lite täppt?
Visst sprang jag väl långsamt senast...jag orkar inte hänga i de andras tempo.
Det är inte kul att vara sist.
Så tar jag en ensamrunda istället. Tidigt på morgonen. Eller på eftermiddagen, precis när jag har lust.
Pratade med Åsa och Dragan om detta. Båda springer. Och oftast ensamma. Tävla vill de inte göra.
- Tävlar på jobbarenan, mot andra och mot kroppen som blir äldre. Vill inte tävla när jag är ledig. Och inte i löpning, sa de med en mun.
Kanske är det detta som spökar. Vill inte tävla. Möjligen mot mig bilden av mig själv som svag och sjuklig.
Just den bilden utmanar jag bäst på egen hand just nu.
Har jag tur hittar jag kanske några lingon.
Lingon hittade på resa till Jämtland