Är min upptagenhet av kroppens reaktioner sjuklig?
Kanske.
Ibland slår mig tanken: Jag är knäpp!
Men en tröst är att jag knappast är ensam.
Läser Karin Johannessons utmärkta bok Melankoliska rum. Däri berättar hon om patienter som av läkarna skildrats som "fångad i tvångsmässig själviakttagelse". Många av dem är konstnärer eller forskare eller är besuttna nog att ha råd och möjlighet att följa sin eccentrism. De är mycket känsliga för sin kropps yttringar och alla väljer att äta mat de tycker underlättar livet för dem. Matsmältningsbesvär hör till ett av melankolins gissel. Genom att välja sin egen typ av kost, särskiljer sig melankolikern från andra.
"Avskiljandet framstår inte som en tragisk exkludering ur det mänskliga - utan som en medveten frigörelse från konventionens terror", skriver hon.
Det där klickar välbekant i mig. Att äta "vanlig mat", bara för att alla andra människor äter den, tilltalar inte för mig. Jag vill äta den som får min hjärna klar och kroppen stark. Jag vill äta den som stärker mig. OM jag då särskiljer mig från andra, so be it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar