När brorsan och jag sprang tillsammans smärtade min "ringtå" på vänstra foten. Han stöttade mig i ett snabbare tempo än jag någonsin sprungit, genom att peppa mig i alla uppförsbackarna: Kom igen. Du klarar det.
Men tån gjorde förskräckligt ont. När han tyckte vi skulle ta de sista kilometrarna för att klara 21 kilometer backade jag. Var nöjd med 15 kilometer på 1,25.
Tån var inte lika nöjd, rödsvullen och smärtande. Vad är det som hänt? Är det de nya skorna som har för smal läst? Är tån bruten? Är tån så paj att jag får inse att det inte blir något varv i år? Klämde och studerade noga tån. Hittade då en flis mitt på tåns översida. Plockade ut en fem millimeter stor flis och efteråt kom varet bubblande. Inte undra på att det gjort ont.
Mindes då barfotautryckningen, när grannen häromdagen skrek att deras treåriga Ester var försvunnen. Alla grannarna sprang från sina göromål för att leta efter flickan. Jag sprang rätt in i ett stickigt snår på väg till vår damm.
Hon var som tur inte i dammen. Istället hade hon gömt sig i deras källare.
I bara farten gömde sig en flis i min ringtå.
Nu har jag hopp om varvet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar