Konstigt hur minnet fungerar.
Från resan till Kerala förra året dyker några minnen upp om och om igen. Oftast är det mornarna på det auyrvediska hälsohemmet. När jag tar morgonens första steg på trägolvet här hemma minns mina fotsulor det kalla stengolvet på det auyrvediska hälsohemmet i backwaters. I hela kroppen är minnet tydligt: hur vi väcks i mörkret av en knackning på dörren. Fem långa steg på det svala stengolvet och utanför står en sejdel med morgonens örtte. Tar yogadressen på. Går barfota ut. Enstaka fåglar börjar sin morgondrill, svagt gryningsljus på andra sidan floden, silas igenom palmernas blad. Daggfuktigt gräs mot fotsulorna. En och en kommer gästerna till morgonens yogapass.
Vi rullar ut våra mattor på gräset under tystnad. Samlar oss och så kommer vår ledare och vi följer hennes rörelse och sträcker hela kroppen mot den uppåtgående solen.
På vattnet glider en överlastad kanot förbi, stakad av en mager man.
Sådana mornar sparar jag på.
Mornar när solen hälsar människan välkommen. Bara fåglar hörs. Friden råder. Och livet fortgår.
