27 april 2011

Smärtande tå och naturliga fibrer

Ringtån är fortfarande svullen och röd. Trots att flisen är ute.Baddade den med alsolsprit igår på grannens uppmaning och stoppade in den i plåsterpaket, innan jag kröp ner i sovsäcken ute.
Somnade till vindens sus i trädkronorna ovanför mig. Vaknade av fågelkvitter och vindens smekning mot kinden och fann att solen kommit. En dag till!
Trots tåondan började jag dagen med löpning, en 3,5 kilometersrunda som återhämtningspass. Varvet närmar sig och jag oroar mig över min tåhälsa. Ska en yttepytteliten tå av tio hindra mig från årets Göteborgs-varv?

--------


De konstgjorda fibrernas tid är räknade. Åtminstone om man tar vetenskapen på allvar, läser jag i SvDs utmärkta serie om fibrer. Bäst är en fiberrik kost med naturliga fibrer, som vetekli.

Ur SvD: "Vetekli är den enda fiber som hittills godkänts av EU:s experter för att motverka förstoppning. De olösliga fibrerna i vetekli binder vatten i grovtarmen och ger på så vis avföringen den volym som behövs för att den ska föras framåt.
Men flera stora studier har levererat nedslående resultat i frågan om detta även förebygger cancer. Ändå har myndigheterna svårt att frigöra sig från rekommendationen. Ett skäl är att den stora europeiska EPIC-studien såg ett samband mellan fibrer och ändtarmscancer, men då handlade det inte om isolerade och industriellt tillsatta fibrer utan om en ”fiberrik kost”. Andra stora studier pekar ut nyttan av fullkorn. Kanske är det den naturliga mixen av olika fibrer, vitaminer, mineraler och andra ämnen i fullkornet som skyddar. Bevisen för fibrerna serverade ensamma för sig skulle ge skydd mot cancer anses vara svagare än för hjärtsjukdomar."
Komplicerat värre. Men jag litar på Are Waerland i detta fall. Han hävdade redan på 1930-talet att vi behöver äta naturliga fibrer från vetekli. Det ansågs av dåtidens vetenskapsmän som onödig föda.

25 april 2011

Ont i tån - varvet i fara?


När brorsan och jag sprang tillsammans smärtade min "ringtå" på vänstra foten. Han stöttade mig i ett snabbare tempo än jag någonsin sprungit, genom att peppa mig i alla uppförsbackarna: Kom igen. Du klarar det.
Men tån gjorde förskräckligt ont. När han tyckte vi skulle ta de sista kilometrarna för att klara 21 kilometer backade jag. Var nöjd med 15 kilometer på 1,25.
Tån var inte lika nöjd, rödsvullen och smärtande. Vad är det som hänt? Är det de nya skorna som har för smal läst? Är tån bruten? Är tån så paj att jag får inse att det inte blir något varv i år? Klämde och studerade noga tån. Hittade då en flis mitt på tåns översida. Plockade ut en fem millimeter stor flis och efteråt kom varet bubblande. Inte undra på att det gjort ont.
Mindes då barfotautryckningen, när grannen häromdagen skrek att deras treåriga Ester var försvunnen. Alla grannarna sprang från sina göromål för att leta efter flickan. Jag sprang rätt in i ett stickigt snår på väg till vår damm.
Hon var som tur inte i dammen. Istället hade hon gömt sig i deras källare.
I bara farten gömde sig en flis i min ringtå.
Nu har jag hopp om varvet igen.