Spring bara, sa löpande dam snart 70

Har ni några tips att ge till en som ska springa sitt andra Göteborgsvarv frågade jag de tre damerna i omklädningsrummet i Skatås motionsanläggning, som alla såg ut att vara några år äldre än jag.
De tittade på mig. Anade en Avvaktande, en Kritisk och en Frågande attityd.
- Träna bara innan, så går det nog bra, sa den som satt närmast.
- Det är bara att springa, svarade den nättaste.
- Börja långsamt och öka takten på slutet, sa den längsta.
Anade de att det var latmasken i mig, som frågade i hopp om att de skulle svara med någon magisk formel som gjorde springandet mindre jobbigt?
Klart de har rätt: Det är bara att springa. Någon genväg finns icke.
Själva hade de sprungit åtskilliga Göteborgsvarv, Millopp och Marathon. En hade en bästa tid på 1.40, en annan på 1.50, en på knappt 2 timmar på varvet. Självklart skulle de springa i år med, fast de alla tre fyllt 65 år. Den längsta skulle snart fylla 70.
Tittade beundrande på dem. Smärta, snygga, raka och strålande av energi och livslust. Nyduschade efter femton kilometer i skogen.
- Det bästa med att springa är att man aldrig behöver banta, sa den längsta och log spjuveraktigt när de gick.
Det allra bästa med löpningen, tänkte jag, när jag kollade in deras jämnåriga med krumma ryggar och stapplande gång i Nordstan nästa dag, är ändå spänsten, hälsan och humöret.
Visst kan det vara så att dessa tre haft de bästa förutsättningarna från början. Ett bättre utgångsläge än många andra, men de har också sett till att ta vara på dem. Och underhålla sina tillgångar: en frisk kropp.
Ska ägna tankarna under min långsamma löpning i skogen idag åt de tre damerna.
Jag vill bli som de!
Äntligen har jag hittat levande förebilder.
Synd att jag inte frågade vad de hette!

Vad ska jag lära mig av motgångarna?

Ny motgång.
Jag har många som heter Maria i mitt liv. En förklaring kan vara att det är ett av Sveriges vanligaste kvinnonamn.
En av dem (inte min springarkompis-Maria) ringde och ville träffa mig och diskutera namnbyte: Hur går det till!
Visst, sa jag, glad över hennes intresse att följa mitt exempel: att byta efternamn.
Sa alltså ja, fast jag redan då visste att min tid var knapp närmsta veckorna. Vi tar en frukost 7.30 föreslog jag. Så tidigt, invände hon. Okey, gav jag med mig, eftersom det alltid är kul att ses. Vi tar 9.30.
Hungrig uthärdade jag till 9.30 innan jag äntligen beställde Bisquits underbara frukost. Satte mig i solen på Sprängkullsgatan och väntade. Väntade. Ringde. Inget svar. Väntade.
Hon kom aldrig.
Vad ska jag lära av denna nya motgång?
Funderade på det när jag satt i solen och försökte vara här och nu och njuta, trots att jag egentligen inte alls velat äta frukost ute denna dag, utan hellre tagit den hemma för flera timmar sedan.
Insåg det ganska snabbt:
Problemet berodde på samma hållning som ledde till den första motgången.
Jag lyssnade inte på mig själv.

Senare fick jag reda på att Maria var sjuk och hade somnat om när klockan ringde.
Jag som trodde hon blivit överfallen på promenad med sin hund i skogarna, eller påkörd eller nåt.
Nästa gång ska jag lyssna på magkänslan och säga att jag vill tänka på saken.
Har inte lust med fler motgångar just nu.
Även de är pyttesmå i ett världsperspektiv och nyttiga i zenhabits-perspektiv.

Usch för motgång!

Igår fick jag en motgång så att jag teg.
Citerade zenhabits på bloggen på morgonen om hur man ska lära sig att se motgångar som lärdomar, för att utvecklas till en harmonisk människa.
Ha, ha.
Strax efter fick jag ett mail och en telefonsamtal, som dämpade min käckhet.
Motgångar är inget kul.
De bara svider hål i självkänslan. Ett stort svavelpysande hål.
Och inte har man en aning om när den goda effekten dyker upp. Kanske aldrig.
Fick stöd och tröst av både arbetskamrater och familjen:
Du är bra ändå.
Men inte är jag den där mogna balanserade människan jag önskar, som kan ta motgång som en lärdom.
Än.
Vad det handlar om?
Det berättar jag (kanske)när jag löst problemet. Och insett vad jag ska lära mig.

Nå ditt mål

Läste om en lycklig tjej i SvD i morse.



För tre år sedan gjorde hon upp planerna.
Idag har hon nått sitt mål.
Ett fast jobb.
Hur lyckades hon med det?
Hon satsade allt, svarade hon. Hon fokuserade på detta enda mål.
Först tog hon sig tid att noga analysera vad som krävdes. Sedan tog hon sig an punkt efter punkt.
Tänker på det nu när mitt ettårsprojekt, att leva som Are Waerland sa, går mot slutet.
Hur vet jag att lyckats med mitt projekt att nå Fulländad hälsa?
Visst kan jag ta prover på mitt blod, och det kommer jag nog att göra. Visst kan en snabbare tid på Göteborgsvarvet ge en bekräftelse.
Men det viktigaste är min egen subjektiva upplevelse. Har levnadsförändringen fått mig att komma närmare Fulländad hälsa?
Mår jag annorlunda nu mot tidigare?
Ragnhild tipsade om Zenhabits.net en sajt om enkelt leverne.
Där hittade jag en definition jag gillar, som svar på frågan om du lever ett bra liv.
- du njuter av varje stund och varje sekund
- du kan hantera varje svårighet
- du kan vara dig själv och älska dig som du är
Få av oss lyckas vara där hela tiden. Men det visar en hållning. Den kan ta tid att lära sig, menar skribenten. Men övar du dig får du flow: Om du kan se svårigheter som dyker upp som givande är du en bit på väg mot ditt mål. Du låter dig inte nedslås (mer än tillfälligt). Istället försöker du se hindren som sätt att lära dig något om vad du kan göra för att nå ditt mål. Istället för att bli modfälld av motgångarna ser du vägen förbi, eller igenom och får kraft.
Fokus är alltså på dig själv som en person med kraft och förmåga.
Inte en som hela tiden har en massa otur och motgångar.
Får du igång tankeflödet i denna riktning går resten av bara farten.
Det riktigt häftiga är att det är du själv som bestämmer riktningen.
Ingen annan.

Kaffe våra nya cigaretter?

Är kaffe det nya cigaretterna?
Är koffein den nya nikotinet?
Jag fick tanken häromdagen.
Träffade en försäkringstjänsteman, som luktade kaffe.
Inte var det gott.
Han såg trött ut.
Pratade med min grönsakshandlare om kaffe. Han dricker alldeles för mycket kaffe tycker han. De första kopparna, behöver han när han går upp halv fem, för att åka till Partihallarna och köpa frukt och grönt. Resten av dagens åtta koppar, nej muggar går av bara farten.
Dalai Lama går upp ungefär samma tid som Samir.
Han dricker inte kaffe.
Istället mediterar han in dagen.
Möter många med en mugg köpekaffe i handen när jag cyklar till jobbet. Förr var det ovanligt. Det var något man såg i amerikanska nyhetsbilder. Nu gör vi som de gjorde.
Precis som vi gjorde med cigaretterna förr. Amerikanska filmskådespelare såg åtråvärt fräcka ut med en cigg i hand.
Klart vi ville bli som dem.
Idag är det inte lika tjusigt att tillhöra dem som står och fryser på utsidan av sin arbetsplats för att ta ett bloss.
Blir nästa fluga att skippa kaffet?
För att larmrön kommer om att koffeinet triggar belöningssystemet, tröttar ut belöningssystemet, så att vi till slut inte kan känna något? Uppleva något? Blir riktigt sjuka? (Som Are Waerland menade, redan på 30-talet)
Övertriggade? I Time fanns för något år sedan en artikel om the Buzzgeneration, alla unga som söker hjälp för grava sömnproblem de fått av ivrigt datorliv där de stimulerat sig med koffein för att orka fortsätta hela natten.
Tänk om det till och med blir förbjudet att dricka kaffe. Först för att få sjuka individer att vila och sova ordentligt. Och på köpet gå ner i vikt.
Sedan skulle kaffedrickande förbjudas i offentliga rum. Sedan att alls sälja det. (Kanske bara på kaffetek? Typ Apotek för några särskilt utvalda sjuklingar?)
Tur att det bara var en tokig tanke jag fick, en tidig morgon.
Bleve nog uppror i Sverige om kaffet kom på förbudslistan.

Slåss för pressfriheten - frige Dawit Isaak

Vi tar det för självklart att kunna säga vad vi tycker. Och att kunna välja en tidning som avspeglar vår ideologi. En fri tidning, där kritik mot makthavarna självklart får utrymme. Det tar vi som vår demokratiska rättighet.
Journalisten Dawit Isaak slåss för att den rätten ska vara självklar, även för folket i hans födelseland Eritrea. För den rätten sitter han i fängelse sedan nio år. Utan rättegång.
Var på manifestationen för hans frigivning på Pressfrihetens dag idag. Hans bror berättade om mötet med fångvaktaren, som rymt och som berättat hur svårt Dawit har det. Handfängsel hela dagen. Ensam, sjuk. En tung berättelse.
Hans familj, som bor bara några kvarter från mig väntar på att se honom fri. Hans barn går till samma skola som ett av mina. Hur länge ska de vänta på att få träffa sin far?
Tänker på allt jag har att vara tacksam över, när jag kör ett snabbpass i skogen.
Över att jag är frisk och kan springa här i ett land med demokrati och yttrandefrihet.
Över att jag har rätt att säga och skriva vad jag tycker, utan att riskera livet.

Vandring i Vättjefjäll

Finfin söndagsvandring med Ragnhild på Vättlefjäll.
Den första för oss och den 35:e Vättlefjällsvandring för arrangörerna. God nyponsoppa att stärka sig med på fyra ställen. Toppen. I skogen välgörande tyst. Stundtals inte ens ett motorljud, trots närheten till halvmiljonstaden Göteborg.
Mjukt underlag på skogsstigar med barr. Ibland mitt i stumparna av skogen som brann förra hösten. Blänkande skogstjärnar som lockande gav en illusion av sommar och lockade till bad. Stärkande fika vid liten sjö. Ragnhild bjöd på surdegsbakat valnötsbröd med getost och gröna blad.






Diplom till alla som fullföljde.