18 september 2010

Uppladdning för Lidingöloppet



Av en slump passade en tur till Lidingö in denna vecka innan loppet. Efter jakten på huset där Are Waerland bodde på Lidingö tog jag och min ciceron Åsa en promenad på banan.
Vissa partier var mycket leriga. Lerig var också min morgontur denna lördag. 12 kilometer då det var vått både nerifrån och uppifrån. Turen gick i mitt vanliga lagom tempo och hemma igen kände jag mig väldigt nöjd. Imorgon blir det ännu längre, innan det är dags för småturer de sista dagarna. Så spännande det ska bli. Nu gäller det att fundera över vad jag ska äta för att orka.

15 september 2010

Fasta innan loppet?


Kanske är en fasta innan Lidingöloppet precis vad jag behöver för att lyckas springa alla tre milen? Läser i tidskrift för Hälsa från 70-talet under rubriken: Löpare i toppen bygger upp med råkost.
Svenske mästaren i orientering Gert Petterson och flerfaldige maraton mästaren Jan Eriksson berättar om sitt knep för att lyckas.
Förutom att äta en vegetarisk kost fastar de två dagar före ett lopp. Efter fastan laddar de upp med en kolhydratrik kost.
Då var fasta väldigt hett. Idag är fastan mer ifrågasatt, som hälsometod.
Då fastade jag liksom många av dem jag kände, minst en vecka om året. Men idag vet jag inte om jag skulle kunna motivera mig. Inte två höstdagar och inte två dagar innan ett tremilalopp.
Rätt eller fel med fasta, tror jag mer på att fylla på alla depåer jag har. Och att löpträna mig i form.

14 september 2010

Läckert att leva

Vaknade med en stark känsla av tacksamhet.
Kikade ut och fann tungt regn och blåst, alltså charmigt göteborgsväder.
Yogade, åt frukost och pussade alla farväl.
Med full regnskydds-mundering cyklade jag senare över kyrkogården där de gula löven tecknade sig snyggt mot den blöta svarta asfalten. Fann mig till min förvåning nynna högt på You raise me up... fast regnet piskade mitt ansikte och blåsten höll på att välta mig.
Vad har hänt?
Vad jag minns har vi inte sjungt sången i kören. Ändå kom den, varifrån?
Har jag gått in i Are-stadiet nu där full lycka råder? Kollar upp citatet jag fastnade för förra sommaren där han lovade en ny livskänsla:
”Den fysiska och psykiska energin har blivit nästan outtömlig, alla trötthets- och olustkänslor har försvunnit, livslusten, optimismen, tankeförmågan, minnet, intuitionen, vilje- och tankekraften har stegrats.”
Plötsligt händer det.
Har det hänt nu?

13 september 2010

Barfota bara fem minuter


Fem minuter räcker första barfotaturen, skriver Tellman till mig.
Jag har tittat på hans You tube inslag om barfota löpning och får några tips på vägen.
"Spring fem minuter första gången barfota. Gör det i början av din löpning och ta på skorna sedan och spring vidare."
Barfota behöver jag inte tänka på steget, menar han. Det löser sig av sig själv när jag väl ger mig ut. Det är svårt att landa på hälen som barfota. Per automatik blir det på trampdynan, eftersom foten är konstruerad att ta emot anslaget där. Det låter logiskt, men än har jag inte provat.
Tror inte jag går in på barfota löpning än, och inte direkt efter Lidingöloppet. En tunnare sko får bli nästa steg för att gradvis bygga upp ett annat löpsteg.
Varför undrade någon? Varför kan du inte bara springa som vanligt?
För lusten att vara nära naturen, det naturliga, svarade jag. Att känna underlaget. att leka indian, som när jag var liten.
Ska jag samla kråkfjädrar till mitt pannband också kanske?

12 september 2010

Inga barfotasteg, sa höften

Blev så inspirerad att prova hur barfotasteget för löpare känns, att jag satte igång att springa på främre trampdynan på mina träningar. Tittade på löpare och en professor på youtube och försökte härma.
I uppförsbackarna sprang jag på tå, som om jag sprang med högklackat. Helt andra muskler fick jobba, ända upp i höften. Det kändes spännande och utvecklande att prova något helt annat. Klart man ska hänga med i utvecklingen och bli en modern löpare, som snart kan springa barfota, eller?
Men alldeles tokigt några veckor innan ett lopp.
Lika galet som att börja använda nya skor då.
Jag fick smärtsamt ont i höften vid varje steg. Deppigt.
Tog först en vilodag till sjöss. Gick först en långsam runda idag. Men efteråt spratt löparlusten i benen.
Spring på ditt vanliga sätt, föreslog min PT.
Stack ut på en provrunda i lugnt tempo. Struntade i strilande regnet, sprang vidare och vidare. Kroppen blev glad över att jag sprang med mitt vanliga löpsteg. Belöningen blev: inga smärtor.
Efter några kilometer var det jag, kroppen, skogen och universum, igen.
En lycklig mil blev det till sist.
Kanske, kanske kan det gå bra, trots allt.