Gör det du gör medvetet

Vad du än gör gör det medvetet, lärde jag mig av en buddistisk munk, på min långresa till Asien för länge sedan. Han sopade golvet på templet varje morgon, noga och sakta, fylld av glädje över att han gjorde något meningsfullt som många hade glädje av.
Tänkte på hans ord när jag sprang i morse. Hur medveten och uppmärksam är jag under löpningen om mornarna? Försöker vara uppmärksam.
I morse blev jag förvånad över att jag inte märkt att snön försvunnit.
Njöt av det pigga porlandet i bäckarna där smältvattnet forsar fram. Men vips fick jag dämpa farten när envis is låg kvar på löparstigen och tvingade mig att ta storstegen in bland rötter och stenar i skogen. På tinade, torra stigen kikade jag mot solen, där den försiktigt sträckte sig över skogstopparna och gav landskapet vitt morgonljus vid Härlanda tjärn.
Uppmärksamheten lockar mig att skapa en bubbla av nu, mitt i det förbisvischande livet.

Strunta i tiden - då går det snabbt

När man är trött är det lätt att fokusera på fel saker.
Igår var jag trött.
Kände mig oduglig för att jag inte är tillräckligt snabb. Vilade som tröst.
Träffade min snabbspringande lillebror på kvällen. Han som numer också utövar Ashtanga-yoga säger att han ofta lämnar pulsklockan hemma. Han tänker hellre som en yogi och är här och nu under löpningen.
Klokt.
I morse, när jag stack ut fanns hans ord kvar i mig. Tog klockan på ändå, men beslöt mig för att springa med lusten. Tog det lugnt, njöt. Det är ju för morgonnjutningen, då världen är min, som jag älskar de tidiga turerna. Ett gäng rödklädda herrar sprang förbi. Jag, som tänkt mig en femkilometare, hakade på dem på 8:an. Hade hela tiden fokus på här och nu. Vad spelar en bättre tid på Göteborgsvarvet om flera veckor för roll? Det viktiga är att leva här och nu. Efter 8.45 i min egen takt, kom jag hem igen efter 51.21. Jättenöjd och förvånad över mig själv.
-----------

Vårda det du har - då får du mer över
(Såg denna slogan på skyltfönstret till en skomakare i Stockholm. Tänkvärt)

Lustlöpning eller snabbhetsjagande?

Hur vet jag om jag blir en snabbare, starkare och mer uthållig löpare?
Logikerns svar är: Spring samma bana och ta tid med några veckors mellanrum. Är tiden bättre andra gången, är det ett tecken på att du är på väg mot målet: att bli snabbare.
Men det är inte riktigt så enkelt.
För mig, liksom för många andra spelar också dagsformen in. Kanske inte enormt mycket, men ändå tillräckligt för att så tvivel i mig: är jag på rätt väg eller inte?
Inför förra Göteborgsvarvet höll jag mig till ett träningschema i Jonas Gustrins bok Pulsträna. I år har jag prövat en modell från James Fix bok: Löpning, från jogging till maraton. Och sneglande på Born to run av Christopher McDougall. Jag springer varje dag i veckan, i den takt jag har lust med sedan tre veckor tillbaka. 5-8 kilometer per gång.
Nu är jag lite trött.
Ändå har jag vilat från löpning minst en dag i veckan.
Hade planerat att springa långpass (12 kilometer minst) i helgen, men här sitter jag på söndagsmorgonen och har inte ett dugg lust. Självförtroendet är i botten efter gårdagens åtta kilometer. De var tunga, trots att istäcket var ersatt av vattenplask. Trots ackompanjemang av gladlynta vårfåglar.
Kanske är det dumt att låta sig inspireras av gamla gurus, när nu forskning säger att intervallträning är vägen till snabbhet?
Blir ibland trött på alla experter och råd. Min ambition att springa Göteborgsvarvet snabbare, går stick i stäv med lusten att ha löpningen som en frizon, utan krav.
Funderar en stund till på om jag ska göra en ren lustspringning, efter att jag vårklippt busken vid altanen. Lustspringning – det är vad jag behöver. Inte intervaller.

Läs förresten gärna om medarbetare på Sveriges radio, som har gemensam blogg inför Göteborgsvarvet.