Linsgryta och råris på takterassen

Dag 4 och redan en trygg rutin.
Efter yoga och frukost på takterassen, samtal med stipendiekollegorna i författarrummet Goy och Sally Persson. Idag om Goys projekt att skriva om poeterna de kände, som Sandro Key Åberg. När kaffet är urdrucket väntar arbete fram till lunch, alltså ungefär tre timmar.
Grön sallad, linsgryta och råris på taket, utsikt över de vita husen i dalen nedanför berget där jag bor. Tupplur utsträckt i solen direkt på det hårda cementgolvet. Uppvärmd och välbekant slät som en klippa i Bohuslän en sommardag.
Arbete ett par timmar till. Sedan jakt efter internetcafé att skicka texten ifrån.
Hittar samma varje dag. Återvänder dit, trots gräslig, djupt stressande technomusik. Nära, rent, snyggt och trevlig ägare överväger när valet är att leta vidare.

Idag däremot ska jag hitta något annat ställe.
Kanske vid havet? Längtar till havet efter tre dagar i storstadsgyttret. Följer dagens lust – en lyx.
Temperatur: 22 grader i skuggan en septemberdag anno 2009.

Yoga pa taket

Yoga på takterassen med blått golv.
Börjar i mörker, med staden runtom, upplyst av nattlampor, gatlyktor. Ljudet från enstaka bilar, motorcyklars fräsande, en buss, lastbilar som kämpar sig uppför backarna. Rullar ut den lila mattan. Sträcker mig mot stjärnorna på den sammetsmörka himlen. Kyla i vinden från havet. De bara armarna blir kalla. Skulle tagit med mig varm tröja....
En ettrig hund skäller i huset bredvid. Den ger sig inte. Dags för promenad husse?
Rörelse efter rörelse, får blodet att pulsera, gör mig varm. Solen färgar himlen rosa och ljust blå i riktning mot flygplatsen. Fler ljud, fåglar, skällande hundar. Mer motorcyklar och bilar, människor på väg mot sina jobb i centrala Aten måntro?
När det är dags för huvudstående släcks gatlamporna. Hunden slutar skälla.
Vid min avslutande vila i Savasana är det fullt dagsljus, ljust blått över de vita och ljust gula husen nedanför mig.
Ännu en dag på jorden att upptäcka och vara tacksam över.

Influensa, inget oroa sig for sa taxichauffor

Pratade med taxichauffören från flygplatsen igår. Tittade på alla hans bilder och dinglande krusifix i bilen. Katolik?
Är ni oroliga för den influensan frågade jag?
Vad? Jag talar så dålig engelska sade han. Vad menar du? Jag låtsades nysa och torkade mig om näsan.
Ah The new Flu, Den Nya influensan. Ah Tamiflu!
Oroliga? Nej. Vad ska man göra! Kommer den så kommer den.
Då får vi Tamiflu. Men först till de unga och sedan äldre svaga. Sådana halvgamla som jag får sist, sade han.
Du är väl inte gammal, invände jag och tittade på hans svarta hår.
Visst är jag gammal Jag är 38 år.
Forsar fram i Atens täta trafik, snabba förbi och omkörningar, tutningar och svordomar, nervevade fönster och händer ut sög gestikulerar, gångtrafikanter, scoteråkare, motorcyklister, så att jag med en rysning minns färderna i Indien då jag var rädd timmar i streck.
Inser att jag sitter med spända käkar, handen krampaktigt i dörrhandtaget. Tvingar mig att slappna av. Överlämna mig.
Vad ska man göra! Sker det så sker det.
Kanske ska jag leta reda på en Madonnabild att hämta tillförsikt ur?