Förakt för svaghet? frågar Johan.

Min bambu i höstlig trädgård är tyst och försynt denna stilla morgon.
Anar ett förakt för svaghet, för dem som är sjuka när jag läser dina inlägg, sa Johan när vi möttes på en fredagsfest.
Inte alls om något förakt för andra invände jag.
Möjligen en slags perfektionism från min sida. Men bara när det gäller mig själv.
Framförallt är det ett ego-projekt att äta helt vegetariskt, vara alkoholfri och bara dricka en kopp kaffe om dagen (+minska socker, salt, undvika vitt mjöl) under ett år.
För min egen skull undersöker jag om denna mat med kruska (för att få fart på magen)
Och mycket råkost (raw med ett populärt begrepp) av rotfrukter (morötter, vitkål, grönkål, kålrot, rotselleri, potatis) och bladgrönt och lök och bönor kan få mig att må bättre.
Då kanske jag kan slippa en mage som blåser upp sig, blir trög och gasig, svullen, ömmande. Vilket i sin tur gör mig trött, frusterad, frusen och orolig: Vad är det nu för fel?
Livsstilen kanske stärker mitt immunförsvar? Så att jag slipper de förkylningar som plågar mig några gånger om året, som gör att jag inte kan springa, träna.
Mitt egoprojekt.
Om jag sedan provocerar och irriterar för att jag i novembermörkret känner mig ovanligt pigg, glad och hoppfull är det inget jag strävar efter. Men självklart vill jag dela med mig och berätta:
Med en förändring jag håller helt i min egen hand, som JAG har kontrollen över undersöker jag, med min egen kropp som instrument om denna kost är modellen för mig.
Thats it.

Självplågeri eller njutning?

Ligger i sängen länge, denna novembermorgon. Förmår inte gå upp i kylan och mörkret. Klockan har ringt, men allt jag vill är att ligga här hela dagen. Måste jag verkligen gå upp?
Ligger under täcket och tänker på kalla avrivningar. Urgh.
Så gör jag ett ryck, kastar av mig täcket, svänger benen över sängkanten och vips är jag på fötterna - ut mot dusch och kalla avrivningar. Vad får mig att göra det? Läste i Ares bok I sjukdomars häxkittel innan jag somnade igår; att kalla avrivningar är bästa sättet att slippa förkylningar. Huden och lungorna är länkade. Genom att öka blodcirkulationen i huden, ökar förnyelsen av hudens cellbildning.
Are skriver: Mellan huden och lungorna existerar nämligen ett nära samband, en omständighet, som läkare och sjuksköterskor mycket väl känner till. Vid svimningsanfall te x brukar man använda kallt vatten för att stimulera andningen./../ Frånsett detta har jag genom livslång personlig erfarenhet lärt mig inse. att en varje morgon återkommande, upprepad hudvård med tillhjälp av kallt vatten /...( är det bästa medlet att förebygga förkylningar."
Varm av morgonskrubbningen dricker jag ett stort glas nyponte, kokt av sommarens nyponskal med 1 matsked linfrö i. Duggregn och mörker ute, men nu känns inte min plan omöjlig längre. Har inte sprungit på flera dagar, så lusten finns där. Tar på mig bra och sticker ut. 40 minuter senare är jag tillbaka. Ångande varm. Pigg. Redo för Kruska.

Tur Are gillar ost

Kall morgontvagning kräver kontrast i smaksinnets njutning.
Var på releaseparty för Sivans ost som vännen Annica Carlsson Bergdahl skrivit. Fick njuta av svenska hårdostar som lagrats 18 månader, 36 månader och ännu längre. Att lagra ostar är en ädel konst som Sivan fulländat. Landets finkrogar står i kö för att köpa dem, så snart Sivan bedömt: nu är de klara!
I vimlet bland alla gäster fanns Karin, som liksom jag är förtjust i ost och waerlandkost. Hon hade t o m en bild i sin ägo på den koja som Are byggt åt sig själv, för att kunna sova utomhus året om.
Cyklade hem i novembermörkret, längs hamnen och njöt av den friska luften, rörelsen när benen gick av sig själva kilometer efter kilometer i regnet. Ostens sälta och det goda rågbrödet gav gott bränsle till orken.
Några timmar om dagen utomhus är okey. Men sova ute året om i göteborgsrusk?
Där är jag inte än. Njuter av värmen i vardagsrummet och lägger benen högt, för att läsa om Sivans ostar.