18 november 2011

Tystnads-narkoman

Inser när jag väljer bort Spotify under min cykling till jobbet att jag älskar tystnad. Jag är en tystnads-narkoman. Jag gillar att det är tyst vid mina öron på väg till jobbet. När trafiken ökar i intensitet ju närmare stadskärnan jag kommer måste jag ha volymen så högt att det skallrar i huvudet efteråt. Så jag föredrar tyst. Likadant är det hemma. Gillar inte TV:s ettriga ljud från vardagsrummet. Enda ljudsällskapet jag föredrar är lugnt mänskligt prat i verkligheten eller på radio. I min jakt på tystnad måste jag ha minst en tyst egentur i skogen varje helg. Då fyller jag på.

15 november 2011

Morgponkrispigt gräs och löparlycka

I morse var gräset krispigt under skorna. Frostigt styvt och glittrande vitt. Första morgonfrosten på mina tidiga löparturer. En klar dovt blå himmel över mig och så månen enögd, i nedan, såg ut som han blinkade åt mig där på himlavalvet.
Tog turen på trottoarerna till Sävedalen. Drygt två kilometer bort, lika många kilometer hemåt, fast vägen blir en annan. Efter trettio minuter är jag hemma igen. Under tiden har himlen ljusnat och dagen grytt.
Ljuvligt.
Gillar jag att springa tidigt för att jag är glad. Eller springer jag för att det gör mig glad? Struntar i analysen.
Blir lyckligare av att röra på mig ofta, så enkelt är det.
Inspireras av Annika, som går en rask morgonpromenad VARJE DAG. Året runt, helgdag som vardag. Ingen tvekan. Upp i ottan och ut en timma. Sedan hem till duschen och frukosten.
Själv gillar jag farten i löpningen. Stunsen i benen. Flåset och värmen som blir i kroppen.
Passar bra att dra ut på morgonritualerna. Då hinner frosten i gräset och på cykelbanans asfalt att smälta och cykelturen till jobbet blir mindre riskabel.
Efter dusch, kort yoga och frukost susar jag ner från berget mot city. Lycklig över att finnas till. Lycklig över att vara jag.

14 november 2011

Hälsomässa och söndagslöpning

På Hälsomässan i Stockholm för att berätta om min bok. Kul att vännerna dök upp och lyssnade också.
På bilden min förläggare Karl Beijbom, Åsa-Lo Ekstrand och Irene Wanland. Bilden togs av Monica, min bloggläsare sedan länge. Tack Monica! Tillbaka i Göteborg ägnade jag några timmar på lördagen åt cykling. Behöver ju öva inför sommarens Vätternrunda. Men blev skrämd av sporten. Ramlade två gånger då jag inte hann få ur fötterna ur fästanordningen på pedalerna tillräckligt snabbt vid två rödljus när färden gick genom staden. Inte bara pinsamt att plötsligt ligga på asfalten, ont gör det också när knäna tar emot. Farlig sport! Ramlingarna gjorde att jag njöt extra mycket av min ensamma långlöpning i söndags. Visst är jag en som älskar att träffa människor, men jag är också en ensamvarg som gillar att spana över stora Delsjön i höstskrud.