20 februari 2010

Tveka inte - sätt igång bara

Tvekade inför att ge mig ut på skidor i den nyfallna snön. Dessutom var det bara en minusgrad. Kanske rena plaskvädret i spåren, om det alls fanns några spår.
Träffade grannen och min teknikcoach Eva i tvättstugan och yppade mina kval.
"Det är väl bara att ge sig ut", sa hon medan hon vek tvätten inför helgens Stockholmsresa.
Själv skulle hon ut på en miltur, innan tåget gick klockan 11.00.
Hennes självklara: ”Det är väl bara att ge sig ut” fick mig att snöra på mig pjäxorna.
Det gäller att inte börja tvivla. Eller låta latmasken segra.
Det är som yogaläraren Leela G Hansen sa till oss som gick ettårsutbildningen i Iyengaryoga: Tveka inte. Rulla ut mattan och sätt igång bara. Varje dag.
Ut i skogen blev jag förvånad när jag satte på skidorna och pulsklockan. Trots att klockan bara var 8 på morgonen hade någon kört upp ett spår. Ivrigt, snabbt och lite slarvigt då den skenade ner i diket ibland, men ändå ett spår. Längre bort där 8:an och milspåret delar sig vid Blacktjärn ledde ett spår tilltryckt av spårmaskin redigt in i skogen. Men jag tog det människoskapade spåret 8;an fram. Fast fort gick det inte. Ute på 8:ans raksträcka nedanför trapporna till Västra Långvattnet blev jag omsprungen av en löpare. En ung tjej. Hua. Tanten (jag) tappar farten när hon låter skogslugnet påverka farten.
Andra varvet tog jag maskinspåret in på milen. Det gick mycket snabbare. Kunde till och med få lite fart i nedförsbackarna mot Delsjön. Härligt.
Varm och lycklig landade jag vid min bänk vid foten av ”Himalyabackan”. 16 km i snöyra med nya spår på drygt 2 timmar. Fin start på dagen.
Varför tvekade jag någonsin?

19 februari 2010

Teknikövning i snödräkt


Vaknar tidigt till doften av fjäderlätt snöfall. Ute är det ännu mörkt. Snön ligger vit på taken.
Endast tidningsbudet är vaken.
Och jag.
Igår vilodag från träningen.
De tidigare två dagarna har jag övat mig på tekniken. Andra dagen tog jag bilden på milspåret i Delsjöterrängen här bredvid.
Teknikövningen går ut på att ta kraften från höften vid skidåkningen. Skjuta fram höftbenet, luta tyngden på ena benet och stöta ifrån med staven.
Så tyngdpunkten på andra höften, andra benet och vidare och iväg.
Som att lära sig en ny dans, eller en ny yogaövning.
Först fattar varken jag eller kroppen hur detta nya krångliga ska utföras. Huvudet vet hur det ska gå till, men kroppen vill göra som förr.
I yogan har jag lärt mig att överlämna mig åt läraren. 2000 årig (eller mer säger en del) kunskap och erfarenhet gäller det att vara ödmjuk mot.
Kanske är den klassiska skidåkningen, som jag försöker behärska lika gammal?
Så, jag gör som Eva säger, har tyngdpunkten på ena benet och så nästa. Det går inte lika fort som när jag kör ”som vanligt”, men sliter mindre på min kropp.
Det känner jag. Och efter två dagars försök är det som att kroppen förstår. Automatiskt går det inte. Särskilt inte i den blötsnö, som gäller här.
Vårfågelkvitter, snöglitter.
Och skidåkardans.
En vecka kvar till avfärd mot Tjej-vasan.
Blir det blötsnö i Dalarna spanar jag nog efter buss tillbaka efter halva sträckan.
Annars får vi se.
Jag vill ta mig hela vägen på skidor, med gott mod och njuta av upplevelsen.
Dagsform och väder får bestämma farten.

16 februari 2010

Träningsläger på hemmaplan

Lyssnade på kroppen. Tog en vilodag i söndags. Latade mig hela dagen. Kändes som att förkylningen tog siesta också.
Måndag blev det andra bullar.
Då inleddes min träningsvecka inför Tjejvasan.
Mina två tjejvasa-kompisar Ragnhild och Annelie är på träningsläger redan.
Ragnhild i Sälen. Anneli i alperna.
Jag tar mitt träningsläger på hemmaplan.
Förutsättningarna är perfekta. Snöhögar utanför dörren. Vintervita spår i skogen. Bara de nya laggarna på axeln och så ut i friska luften.
Var orolig i söndags. Borrade ner mig i frustande negativa tankar inför hur jag skulle klara tre mil i ny skogsterräng. Bestämde mig för en strategi:
Träning. Satsning. Är du rädd för något, en ny utmaning, så är det bästa att ta oron på allvar så klart. Men i detta fall - genom träning. På det bara.
Körde två varv på min runda. Det blev 17.51 km.
Andra varvet hängde jag på några snabba finskor i uppförsbackarna.
De kutade uppför. Jag försökte flåsande göra som de. Blev förvånad över hur snabbt backen försvann med den tekniken.
På toppen stack de iväg längs spåret, medan jag sakta glidande hämtade andan.
Kände tydligt: Så mycket roligare att vara flera på träningsläger.
Idag ska Eva ge mig tekniktips. En bättre coach är svårt att tänka sig. Pedagog och van Vasaloppsåkare.