Forskningen ger Are rätt - 70 år senare

Fantastiskt att läsa om ny forskning som bekräftar det Are Waerland sa redan på 30-talet. Nämligen att kli och finfin ”bacillflora” i tarmarna håller oss friska.
Forskaren Camilla Bränning som skrivit avhandling om ”Glada tarmar med kostfiber, blåbär och hälsofrämjande bakterier”. Hon ville undersöka om kostfibrer och laktobaciller och bifidobakterier (goda tarmbakterier) kan användas för att motverka inflammation i tarmen. Och lindra och förebygga risken för Ulcerös kolit och tjocktarmscancer.
Efter studier i djurmodeller blev svaret: Ja.
”-Men ny kunskap om detta område är även intressant för dem som inte tror sig löpa risk för att drabbas av några tarmsjukdomar. På senare år har forskarvärlden nämligen fått upp ögonen för att vår hälsa i hög grad styrs av vad som händer i vår tarm, förklarar Camilla Bränning, doktor i industriell näringslära och Åsa Håkansson, doktorand i livsmedelshygien vid avdelningen för industriell näringslära. ”
Hade Waerland varit med på föredragen om Functional Foods i Lund häromdagen undrar jag hur han reagerat. Kanske med jubel? Eller med ett högdraget: What took you so long?
Han pratade redan på 30-talet om forskning som lyfte fram tarmhälsans betydelse för hela vår hälsa.
Det var där och då han skapade Kruskan, inspirerad av skottarnas forna nationalrätt bruse. I den hälldes skållhett vatten över krossade havregryn. Rätten fick stå och dra en kvart eller så innan den åts. Den kalkrik rätt som gjorde skottarna starka och friska.
Kruskan, som fick namnet efter kli på italienska, blev en enkel, billig gröt på havregryn med 2 dl kli som kan bli en perfekt frukost eller lunchrätt för mättnaden och maghälsan, särskilt om den toppas med blåbär.

Löpning och Haruki Murakami

Tog en löptur i snöyran igår. Det var ensamt i skogen, minsann.
Inspirerades av löparintervju i Göteborgs-Posten, om Pernilla Persson som springer i ur och skur. Inget väder stoppar henne! Så varför ska vädret stoppa mig, tänkte jag och sprang ut i mörkret. Snöflingorna dämpade snabbt all utsikt genom mina glasögon.
Snölagret var närmare en decimeter, oplogat, svårsprunget och tungt. Tog bara en runda på 4 kilometer, men det tog lika mycket tid som 5 kilometer annars. Huga.Funderade på, när jag sprang vägen på Pernilla som inte sprang lopp längre. Det tog bara tid tyckte hon, sporrade henne inte. I mörkrets snöflingejogg funderade jag över vad som driver mig att sticka ut. Den omedelbara humörbelöningen efteråt är nummer ett. Men för mig som nybörjare (innepå mitt andra år som 50+) är god form på Göteborgsvarvet något att sträva efter. Behöver den som motivator för att bygga upp min identitet som löpare.
I sängen senare njuter jag av What I talk about when I talk about running av Haruki Murakami. En maratonlöpare att inspireras av. Skribent och löpare i ett. Han har inrättat sitt liv efter detta: Att springa och att skriva. Löpningen ingår i en självklar daglig rutin. Lika självklar som att äta, sova och skriva. Tungt är det ändå, menar han. Inte alltid, men ofta.
Det är som med yoga, antar jag. Inte fundera. Bara göra det. Trots att orken inte är där och lusten frånvarande. Bara på med skorna och ut.
Enkelhet.

Vad gör dig lycklig?

Tog en runda utmed Göteborgs Hamn på lunchen.
Ovanligt se båtarna i vinterskrud.
Blev löjligt lycklig av anblicken.
Snö och kyla får mig att tänka på hur skönt det är att ha ett hem. Är lycklig över mitt hem varje dag jag stampar snön av fötterna och kliver in i värmen.
Gillar visserligen båtliv. Men inte vintertid.
Läste om lycka i New York Times att de fem i toppfaktorerna för att göra oss lyckliga är universella. Enligt bland annat Dalai Lama är de att:
1) ha våra basbehov täckta. Som att äta oss mätta. Ha tak över huvudet. God hälsa och trygghet.
2) få tillräckligt med sömn
3) ha relationer som betyder något för dig
4) ta kärleksfull vård om andra och dig själv
5) ha ett arbete eller intresse som engagerar dig.

Följ spåret

Jag följer spåret i skogen. Nylagt, efter snön som föll i natt. Behövde skogens stillhet efter intensiv gospelhelg.
Njöt.
Bästa sättet hitta hem inombords igen. En tur i skogen, per skidor.
Några kilometer i god fart.
Följer spåret.

Skakande film och rött vin

Efter en känslomässigt omtumlande fantastisk film (norska Engelen) om en tjej som missbrukade heroin, kändes det självklart och odramatiskt att beställa in ett glas vin.
Dessutom var det min första kväll på filmfestivalen.
Vaknade med stor ånger.
Varför drack jag detdär vinet?
Enklaste svaret: Av gammal vana.
Vi gick till en trevlig krog. Dov belysning, lagom stojig miljö, rund bar, mysig stämning.
Som en reflex beställde jag ett glas rött vin, när min vän tog öl.
Varför tog jag inte grönt te? Att det fanns såg jag sedan.
Jag har ju bestämt att leva utan alkohol ett år!
Som av en händelse har DN Söndag ett reportage med rubriken Drick smartare och må bättre.
Första argumentet för en vit månad (eller vitt år, vita år) är att alkohol är energirikt, ett bra argument för den som vill gå ner i vikt är alltså att nobba alkohol. Ett annat att levern faktiskt behöver återhämta sig ibland.
Fler skäl för en vit period är, enligt Systembolagets IQ initiativ som vill få oss att dricka smartare, är att man blir piggare, får bättre sömn och koncentrationsförmåga.
När min besvikelse över glaset jag tog skaver tröstar jag mig:
Jag har ändå lyckats avhålla mig väl från alkohol i höst.
Visst blev det några glas i Aten. Och det har blivit en öl tre fredagskvällar. Jag smakade glögg hos Marie.
Jag kan alltså inte säga att alla månaderna har varit vita. Och jag känner mig besviken för att jag föll till föga, för lust och gammal vana. Ursäktar mig med att jag är inte mer än människa och projektet är ändå frivilligt. Går jag till krogen, som i Aten eller efter filmen igår, är det lättare göra som förr: att dricka alkohol.
Men har upptäckt en viktig sak på vägen. När lusten väcks, när stoppkänslan vek för "det-kan-du-väl-unna-dig"-känslan var jag trött, stressad, ledsen (som efter filmen The Angel) eller hungrig.
Då hade jag redan stretchat mig över min gräns.
Och därmed blivit vek mot min egen övertygelse.
Beslut spelar ingen roll i det läget. Primitiva krafter tar över.
Jag vill ha belöning snabbt. Jag vill vara som alla andra. Jag vill ingå i flocken till alla pris.
Insikten är att jag får undvika hamna i det läget.
Laddar väskan med rågmacka, sallad i matlåda och termos inför eftermiddagens Gospel-train.
Från och med nu ska jag vara mån om mig själv. Inte pressa mig för hårt, så att jag faller till föga.
Måste vara mån om mitt eget val - hur ska jag annars nå den fulländade hälsan?
Det är som Marie så klokt citerar: Det finns bara två måsten. Ett är att du måste välja. Det andra att du måste dö.