I mål efter Maran.

Är i mål, med medaljen i min hand. Jag har gjort det: sprungit ett marathon. Efter det beundrar jag alla som gjort det ännu mer. För det var hemskt. En mara verkligen. Två mil helt okey. Men att vända och springa en tredje mil med tilltagande höftsmärta i vänstra höften och knän som gjorde ont, var ingen höjdare. Fick gå ibland. Men sprang i mål vid Slottskogsvallen. Hemma väntade stretching, dusch och en fin middag med pasta och hemgjord pesto. Och jag är lycklig såklart: Jag har sprungit ett marathon. Det är fantastiskt. Jag vill aldrig göra om det.

Hur ladda för ett Marathon?

Klar morgon denna magiska marathondag, men lite vind att döma av den vaggande björken utanför köksfönstret. Väckningen var på 7.05, men jag vaknade av mig själv 6.55. Hur för bereder man sig inför löpning som börjar 11.00? Ingen aning. Har inte någon erfarenhet om man säger så. Preminärnerverna tickar i kroppen. Jag har varit grinig i flera dagar.

Började med dusch, sedan dryck på vattnet där skivade morötter och potatis legat i blöt över natten. Det ska ge mig den basiska start som Are Waerland tycker är viktig inför en fysisk ansträngning.

Havregrynsgröt med skivade äpplen, lite kokos, en klick honung och sex torkade rönnbär i ett hav av sojamjölk. Till detta två smörgåsar med mitt grova hembakade bröd, broder Maximilans surdegsbröd med herrgårdsost. Lugnare när jag ätit. Hur ska jag klä mig? 10 grader ute, alltså knappast shortsväder, även om jag lär bli varm. Långa ben. Mina knän, som är känsliga för kyla gillar lite skydd. Som Solviking ska jag såklart ha mitt linne på mig. Bar det stolt första gången på mitt tredje Göteborgsvarv. Men räcker linne en oktoberdag? Ryser tvekande där jag sitter vid frukostbordet. Men minns Lena "Doris" Larssons kommentar när jag tvekade inför klädvalet vid varvet, att hon aldrig ångrat valet av linne vid en tävling. Musik eller inte? Brukar aldrig ha det vid min egen träning. Men Eva, som gör Klassiker, tycker absolut att jag ska distrahera mig med musik. Har laddat min ipod med musik. Glömde den på jobbet, så jag måste dit innan jag kan hämta startlappen vid Slottskogsvallen. - Vilken tid siktar du på, frågade Karl, min förläggare och tidigare marathonlöpare, - Att komma i mål, svarade jag. Att komma i mål som en av 451 löpare i årets Göteborg Marathon. Det vore en kick. .

En läsares recension

Glad i regnet över en läsares kommentar om min bok. Det är Carina Etander-Rimborg som skrivit om Jakten på den fulländade hälsan på sin bokblogg Hon skriver den 1:e oktober: "Det här är en bok som kommer innanför huden. Att få följa med på en livsresa, funderingar, tankar, bakslag, framgångar. Jag fick mycket tankar om maten, träning och hur man kan och kanske bör leva för att nå den fulländade hälsan. Boken avslutas med 108 frågor om hälsa som du alltid velat få svar på. Jag rekommenderar boken!" Sådana vänliga ord piggar upp den ensamme skribenten.

Inget Marathon i ösregn

Nej. Jag säger Nej. Blir det sådant väder som idag på lördag springer jag inte 42 kilometer. Icke.

Har inte hunnit träna som jag borde denna vecka. Men cyklar till jobbet gör jag. Äntligen framme denna morgon är jag våt, trots mina regnbyxor. Nya regnjackan ger dock skydd. Är det såhär klimatet ska bli i fortsättningen? De som vet hävdar det? Då gäller bara en sak: Bra kläder och vackra blommor. Njuter av alla blomsterbuketter jag fick på min releasefest för boken. En röd lilja ger tröst när regnet signalerar att det är höst.

Ska du springa Marathon?

Bara några dagar kvar till Göteborgs-Marathon på lördag. 42 kilometer platt asfaltslinga. Pirrigt, minst sagt. Tänker på mailet jag fick från Solvikingarnas Gunnar: Har vi uppfattat det rätt att du vill springa helmaran? frågade han. – Ja, det kan verka galet, svarade jag, men det är sant. Jag har 2.45 på mig för första varvet. Och 5.30 totalt. Det borde gå. Om det inte går får jag springa. Och orkar jag inte springa får jag gå.

Dimmigt perspektiv

Det är bra att byta perspektiv ibland. Gjorde det i onsdags. Lärde mig att bara en kort färd borft kan tillvaron te sig helt annorlunda och planer gå om stöpet. Tänkte bara ta två dagar ledigt för att segla båten från sommarvistet till vintervilan i Göteborg. Planerade en övernattning i Åstol, men kom inte därifrån. Dimman lägrade ön. Från vänner i land hörde vi att solen sken. Det gjorde den inte på Åstol. Där var det kusligt tyst och knappt ingen sikt. Vänliga öbor, sa att tjockan kan bestå dagar i streck. Hur ska det då gå med körsången på söndag, brödet som ska bakas, löpningsträningen och jobbet på måndag och allt som ska göras till releasen? Lugn bara lugn, manar dimman. Gav upp. Kunde inget annat än vila. Läste nästan ut boken 4 timmars arbetsvecka av Timothy Ferriss. Sov, åt, tog långsamma promenader. Efter ett dygns ofrivillig vila satte vi fart och gav oss ut i tjockan. Läskigt. Tack vare GPS gick det, meter för meter. Emellanåt tutade jag i luren. Timmarna gick. Efter drygt fyra timmar var vi i Göteborg, utan att vi mer än skymtat land någon gång och då och då en tyst båt. "Dimman är sjömännens skräck," sa någon. Förstår det. Särskilt om havet är argsint samtidigt. Nu var det stillsamt och vänligt. Respekt.