27 november 2009

Gynna friska eller straffa sjuka?

Läser om idén att rökare måste fimpa för att få operation, som Socialstyrelsens VD Lars-Eric Holm föreslår.
Första intrycket är obehag.
Även om jag ogillar rökning, så känner jag med rökarna. De är fast i ett beroende, skapat av cyniska tobakstillverkare för att tjäna pengar.
Å andra, sidan, om nikotinberoendet äventyrar att ingreppet blir lyckat, finns det såklart motiv att uppmuntra rökstopp, kanske blir det snart lika självklart kräva rökstopp, som att patienterna fastar inför operation. Skillnaden är bara att rökstoppet måste gälla längre än några timmar. Helst resten av livet.
Känner trots logiken och de medicinska motiven ett obehag.
Det är som med barnuppfostran.
Idag vet vi att det är otroligt mycket mer effektivt att berömma ett bra beteende än att skälla på ett dåligt.
Kanske skulle man locka med något istället: som att slippa kön, om man fimpar?
Eller skattelättnad?
Men allra först bör de som redan lever sunt och månar om sin hälsa få bonus. Hellre än att straffa de som kommer att kosta mycket på grund av sjukdomar i tobakens spår.

26 november 2009

Ett varmt bad gör susen

Även en waerlandist kan längta efter ett hett bad.
Visserligen kan jag ta mig en bad hemma i badkaret, med tända ljus och lite goda dofter i vattnet.
Visserligen njuter jag varje vecka av bastubad i Skatås. Modiga dagar tar jag mig ett dopp i den kalla utomhusbassängen.
Men det går inte upp mot "the real thing".
Min favorit är en heldag på det japanska badet. Estetiken tilltalar min blick, tystnaden tilltalar min själ. Det porlande vattnet lugnar min ande.
Kom med huvudet ihoppressat av allt jag borde gjort, som jag inte hunnit och ömmande av MÅSTEN.
Började med qigong och klangmeditation.
Sedan bad. Varma. Ångande.
Allra mest läckert är att ligga i bassängerna utomhus, med nästippen ovanför det varma vattnet och kika på vindarna i tallarna.
Någonstans där landade jag inombords. Tänkte: Det ordnar sig. Allt som är bråttom är visserligen viktigt, men inte just nu. Just nu är bara värme, kropp och stillhet.
Log för mig själv hela vägen hem på tåget västerut.

24 november 2009

Uppror i hemmet

Kan du inte sluta nu? undrar sonen 17 år och blivande kock.
Hur länge ska du hålla på, frågar yngsta dottern.
Äldsta dottern är i Vietnam och tycker bara det är spännande med mitt matexperiment.
Mannen undrar också: hur länge?
Ett år svarar jag. Som jag sagt förut. Nu har det gått drygt 4 månader av 12.
De tycker det är trist att vi inte äter samma mat.
Utbrotten kom igår, när jag åt min kruska som middag, eftersom jag fått fin lunch på jobbet.
En gång om dagen möts vi alla, kring matbordet. Att dela matupplevelsen är en del av gemenskapen. Jag ställer mig utanför, delvis. För vad?
Inte för att jag är sjuk och vill bli frisk.
Jag är frisk, men vill bli friskare.
Det är en undersökning, en test, säger jag igen.
På jobbet undrar de också. Retas lite.
Jag bryr mig. Men har bestämt mig.
Wallraff skulle förstått mig. Han vet att det är tufft att skaffa sig ett undersökande uppdrag. (obs skämt... jag är ju inte utklädd alls, eller har försatt mig i en utsatt position, lite frågor och retsamhet får man tåla. Allt för forskningen!)

22 november 2009

Hur fångar man en vind?

Du ser pigg ut, säger Bodil, som bjuder på middag.
Kan knappast få bättre bekräftelsen på experimentet med årslånga nya matordning: att se pigg ut och känna sig pigg. I november.
Men Erika undrar hur jag ska mäta effekten av min Are-kost? Har du undersökt dig hos doktorn. Kollat dina blodvärden för att få en punkt att utgå ifrån?
Har inget emot att göra blodanalys. Men när min läkare inte ansåg att de viktigaste värdena ändrar sig på ett år blev jag fundersam.
Vi litar så mycket på det mätbara: att väga, mäta och räkna.Det är det som hålls högst. (Självklart! På vad annars säger den naturvetenskapligt skolade!).
Om jag nu skulle få bättre värden, betyder det självklart att jag skulle må bättre? Om jag trots bättre värden inte mår bra, eller upplever att min livsstil blir alltför inskränkt och påverkad - vad då göra?
Min önskan är framförallt att nå dedär höjderna Are beskrev i sin bok, som en slags medvetandeförändring där kreativitet och framtidstro flödar. En upplevelse. En känsla.
För mig är utmaningen att lita till min egen upplevelse, här och nu. Att vara vaksam i det dagliga utforskandet hur jag påverkas av om jag lever efter de nya levnadsreglerna eller inte.
Har inte varit något vidare på att fylla i protokollet jag skapade. Tycker den delen är svår:
Hur fångar upplevelsen av en vind?
Det är som med smak: att bli en duktig vinprovare tar tid och kräver ledning av andra som varit på väg längre än man själv.
Känns som om jag öppnar dörren till något nytt. In i ett rum jag bara varit i korta stunder som efter en bra meditation.
Jag blundar för att förstärka andra sinnen. Regnet tappar försiktigt mot rutan, det doftar lockande. Jag tar ett steg framåt....