17 mars 2012

8 kilometer på 42 minuter

Väldans stolt över mig själv ligger jag med en påse naturgodis och vilar mig.
Sprang Solvikinglopp i morse. 8:a kilometer. Grusåttan i Skatås.
Gruvligt pirrig innan.
När starten gick hängde jag på Lena "Doris" som gick ut i något lugnare tempo än de andra löparna. Hängde henne i hasorna i höstens 10 km terräng lopp, där jag vann i min klass, K55. Tänkte att det skulle innebära en god chans att få bra fart i detta lopp med.
Men hu vad snabbt det gick. Fick reda på av "Doris" efteråt att vi sprang 5.12 första kilometern och 5.22 den andra.
I den farten orkade jag inte fortsätta. Dämpade stegen. Hon med. Tillsammans tog vi de första backarna. På raklöpan nedanför trapporna till Västra långvattnet hade vi fint klipp i steget.
Manade mig själv med mina inre mantran när jag knappt fick andan: du är stark, frisk och uthållig. Sedan börjar jag av någon anledning räkna, ett två tre osv, till en summa, sedan börjar jag om. Det verkar lugnande.
- Nu är hälften gjorda, ropade Solviking, som sprang förbi. Yes.
Då klarar jag det, tänkte jag. I längsta backen mot skidhopparbacken tänkte jag en lyktstolpe i taget. Snart uppe och sedan bara utför mot mål.
Såg Doris försvinna framför mig. Lät henne göra det. Måste få ta det i mitt tempo. Steg för steg. Hörde på avstånd mullret från ropande människor vid målet. En man och jag och en ung tjej ensamma på upploppet. Hör speakern uppmana oss: Ska ni ta honom? Vi försökte. Men han fick fart och sprang över mållinjen före oss.
I mål! Lena Doris gratulerade mig. Gunnar likaså. Fick energidryck som smakade Dispril.
- Är det Dispril? frågade jag.
- Nej det är inte sprit skrattade funktionärerna och gav mig mer.
Äckliga smaken försvann inte förrän jag köpte en blåbärsbulle för tio kronor i Solvikingstugan.
Gick hem med vinterjackan över min frusna kropp. Lycklig. En så bra tid. Vad jag kan!
Hemma dusch, mat och sedan i säng. Sov som en bebis i timmar.
När jag vaknade var arbetsveckans stress försvunnen ur kroppen. Kvar ett pirrande surr: är det cellernas mitokondrier (kraftcentraler) som kämpar? Kändes så. Jag lät dem jobba i ro och ligger kvar i sängen.

13 mars 2012

Hellre nötter än rött kött som proteinkälla

Läser om hur farligt rött kött är i Göteborgs-Posten. Den som äter rött kött ökar risken att dö ung.
Ingen liten studie precis. I den har 37 698 män följts i 22 år och 83 644 kvinnor som följts i 28 år.
Glad över att jag är vegetarian.
Tar gärna en näve nötter till morgonens müsli för att få dagens protein.
Särskilt nötter drog ner risken att dö i förtid med 19 procent. Gott är det också.
Dessutom handlar det inte bara om att slippa dö i förtid, utan om att leva det liv vi lever så bra som möjligt under tiden. Frisk, pigg och glad.

Hur frisk kan jag bli?

Fortsätter min efterforskning på frågan hur frisk kan jag bli.
Igår cyklade jag till mitt jobb på min nya racer. Denna dag ligger jobbet inte på 8 kilometers avstånd från hemmet utan två mil, en väg.
Underbar start på morgonen att sticka medan det ännu finns liten av nattens mörker på himlen. Först genom den pulserande staden och alla dess stopp, sedan raksträckan längs gamla Säröbanan där Marathon gick i oktober. Motvind från havet. Lade mig på en rulle efter en snabbcyklande man. Vi om upp i 39 kilometer. Då taggade jag ner. Gruset på banan gör cyklingen osäker. En snabb inbromsning och jag kunde legat där.
Snart skymtade havet i Askimsviken och den underbara blåkrispiga himlen.
Lycklig.
Efter en dusch, lyssnade jag intresserat till nya lärdomar på mitt dokumentationsuppdrag, tills det vara dags att trä cykelkläderna på kroppen och cykla hem igen.
Sov gott i natt.
Nu frukost, jobb och i kväll föredrag på bokhandeln vid Landala torg om min bok Jakten på den fulländade hälsan. KUl.