Djupdykning i Ares böcker

Varför just Are, frågar många?
Hans främsta argument var att sjukdomar beror på livsföringsfel. Ändrar vi livsstilen upphör sjukdomarna.
Men det räcker inte för många av dem jag känner. De är redan okey. Har inga ”sjukdomar”, kanske lite problem med magen, lite huvudvärk då och då, en förkylning, nedstämdhet. Men det hör till livet. Andra har kroniska sjukdomar som en magsjukdom, en hudsjukdom, ledbesvär och då "är det bara så". Det är inget de kan göra åt och de går på sina årliga kontroller till doktorn och tar tabletterna de förskrivs. De accepterar situationen.
Kanske har de rätt. Upp och ner i hälsa och humör hör till livet.
Ändå vill jag fortfarande försöka att nå de höjder av strålande hälsa som Are utlovar i sina böcker. Jag är lyckligt lottad som är frisk och pigg. Ändå vill jag veta och förstå mer.
Har gjort en ny runda på Biomedicinska biblioteket i Göteborg igen. I magasinet finns trettio av hans femtio boktitlar. Jag betar av några åt gången, för att få fram essensen av hans lärdomar från ett liv av empiriska studier kring hälsa.

Så ett frö minskar framtidsoro

Om det mesta känns osäkert kan det hjälpa att så ett frö för framtiden.
Jag har strött en påse gråsvarta pyttesmå basilikafrön ovanpå såjorden och duschat med blomsterduschen. Helt enligt instruktionen på påsen.
Blomsterbönorna, som jag samlade ur förra sommarens frökapslar är lagda i blöt. Snart ska de ner i myllan.
Tredje projektet är groddarna. Mungbönor äger lådan nu.
Visst är det magiskt. En torr liten böna, får med blötläggning och daglig sköljning fart på livskraften och blir finfin salladsmat. Sannerligen levande föda. Perfekt för en löpare och familjen.
Två ätbara odlingsprojekt mot ett för sinnet och själen.
Nu väntar jag ivrigt på resten av fröpåsarna. De jag beställde av Marias pojke Emil.
Att så fröer är en praktisk handling, en besvärjelse mot oro. Med omsorg och kärlek spirar säkert något frö snart,säger min erfarenhet.
Minns hjärtpatienterna i Englands läketrädgård Thrive. De hade mist livslusten efter den chockartade upplevelse att få en hjärtinfarkt. De som knappt orkade/vågade gå annars tog sig genom hela trädgården till växthuset för att se hur deras blomsterfrön växt sen förra veckan. Nyfikenheten fick dem att glömma rädsla och brist på ork och gå framåt.
Steg för steg.

Springa som att ha värkar - ibland

Att springa är stundtals som att ha värkar. Det gör ont men har ett syfte: Att komma i mål.
Märkte det idag, när jag sprang två varv på åttan. Andra varvet gjorde inte mer ont än första. Var egentligen inge jobbigare. Men vissa partier var jobbigare. Hemskt jobbiga. Men idag var humöret med mig. Stanna fanns inte. Annat än när jag drack någon av mina fyra bältesflaskor tre vatten och en nyponsoppa.
Men i vissa uppförsbackar och även vissa raksträckor var det tungt. Då fick jag tunnelseende. Såg bara nästa stolpe, nästa sten. Talade snällt till mig. Spring dit, sen får du stanna. Så upptäckte jag att jag redan var förbi och då behövde jag inte stanna mer utan fortsatte.
Just det där tunnelseendet minns jag från värkarbetet. Stör mig inte. Prata inte med mig.
Jag arbetar. Här finns ingen energi till mer än just detta, ett steg i taget, ett steg framför det andra.
Imål var jag otroligt lycklig hela eftermiddagen. 16 kilometer. Wow.

Min mjölksyrade vitkål är slut. Nu har jag köpt göteborgstillverkade Undermats syrade morot. Den bubblar så att det får mig att undra: Ska det vara så bubbligt? Ska maila Undermats skapare och fråga. Hon som en gång forskade i mikrobiologi och sedan blev tillverkare av mjölksyrade grönsaker borde kunna ge mig en bra förklaring.

Jag lockas och stimuleras av dem som tvivlar och ifrågasätter sig själva och sitt eget liv.
Nu senast var det grannen Eva. När vi möttes i trädgården, för första gången på månader, såg hon annorlunda ut. Yngre, piggare. Men också lättare.
- Har gått ner 14 kilo sedan i höstas, sa Eva stolt.
En dag i höstas, på väg hem med cykeln lastad med en tiokilospåse jord på vardera styret, tyckte hon att det var olidligt tungt i uppförsbackarna till berget där vi bor. Kämpandet fick henne att tänka till: Så många extrakilon bär jag varje dag!
Då bestämde hon sig för att hon inte ville vara tjock längre.
Sedan dess äter hon pulverdiet och tränar på iTrim. Roligt, sa Eva, som är van vid Friskis-träning.
Hon har sex kilo kvar, till målet minus 20 kilo.
Och sen?
Så långt kom vi inte i samtalet.
Det är visserligen resan som är mödan värd. Men efter sen börjar den stora utmaningen.
Hon, vår gatas okrönta matlagningsdrottning, kan knappast leva på pulverdiet resten av livet.
Vi måste alla hitta en hållbar modell, som passar resten av livet.

Vägen är spännande - inte målet

Boken Doktorns recept på ett yngre och friskare liv (EGO) liv lockar mig till läsning igen. Tyckte den var uppfriskande redan när jag läste den första gången. Författare är läkaren Raman Mehrzad i samarbete med kollegan Elisabet Gudmundsdottir. Då fastade jag för beskrivningarna av viktiga åtgärder i förkylningstider: tvätta händerna. Ofta. Tror det rådet räddade mig från några att bli riktigt sjuk i vintras. Slår på måfå upp den igen. Hamnar i kapitlet om stress. Uppmaningen är Sluta stressa. Läser:
- Målet är inte det viktigaste: Kom ihåg det är vägen dit som är spännande och kul. (Tänker på det när jag springer i skogen. Njuter av hur kroppen efter fem kilometer blir varm och medgörlig, så att jag glömmer tid och rum och är, här och nu)
Lev här och nu: Var glad och gör roliga saker under tiden du sliter med alla dina projekt och det du måste göra.
Återhämtning. Vila en stund varje dag. Helst flera gånger om dagen, skriver Raman Mehrzad.
Ägnade påsken åt detta. Åt gott, sprang men vilade också. Tog tupplurar, lade mig tidigt.
Då får jag fatt i livet igen. Lusten. Glädjen. Stressen tonar bort, glider in i dimman. Där kan det vara. Stress är rädsla.
Rädsla för något som kanske aldrig ens kommer att inträffa.
7 veckor till Göteborgs-varvet.
Känn ingen press. Resan dit ska vara kul, inte sant?