14 augusti 2010

Du tar det för givet va?

Annica berättade att hon och Gunnar skulle till Avenyn och lyssna på musik. Sedan skulle de till Lousiana. Jag blev omedelbart avundsjuk.
- Tänk att ha en man som är intresserad av kultur, precis som du, sa jag. Vad avundsjuk jag blir.
När jag såg hennes förvånade min, tillade jag: Men du tar det väl så för givet att du inte ens uppskattar det, .
- Du har nog rätt, sa hon, det som man har värderar man inte riktigt.
Berättar om min avund för Nicke och säger:
- Vi talar sällan nåt kulturellt tillsammans. Det vi samtalar om hemma är vår träning, vår maxpuls och ömmande muskler….
- Då pratar ni väl om något som intresserar er båda
, svarade han lugnt.
På pricken, slog det mig. Jag tröttnar aldrig på samtal om vad vi kan göra för att må bra, som att äta rätt, träna och hur vi kan tänka.
Alltså är jag drabbad av detsamma som Annica:
Jag tar våra samtal om det som intresserar oss båda för givna.
Vad tar jag mer för givet? undrar jag och sätter på Spotify.
Lite Bob Dylan (kultur!) är aldrig fel:
Kult, kultur och musik ger knoppen vad den behöver när kroppen fått sitt. Att jag kan skaffa musiken själv är ytterligare en sak jag tagit för given.

13 augusti 2010

Älska dina fötter


Hur ofta tänker du på vilket fantastiskt jobb dina fötter gör?
Numer tänker jag ofta på dem.
Förr när jag hörde om personer som vårdade sina fötter och smörjde in dem varje kväll, tyckte jag det var lite fånigt. De klarar väl sig bra ändå? Men nu, när jag läst Born to run och är en löpare, tycker jag de är värda lite smek och kel på kvällskvisten.
Enligt bokens författare finns ingen forskning som ger belägg för att skadorna minskar med dagens uppbyggda dämpande skor. I själva verket skapades stabiliserande skor av tillverkare när idén var att vi skulle springa som ett hjul och sätta ner hälen först.
Nu, med den vurm för det ”naturliga” som löper genom sportvärlden, inte minst bland långspringande personer, så är det odämpade, platta skor som gäller, typ fivefingers. Löparfolket Tarahumara springer i sandaler de gjort själva. Och de springer snabbt och tyst utan skador och med ett helt annat steg än oss med klumpfötter, som dunkar hälen i först och får knä och höftskador på köpet.
Nej. Vi behöver inga stabiliserande skor, medger läkaren Hartman som anlitas av världens främsta långdistanslöpare. Tvärtom hindras fotens naturliga rörelse med dem på.
Förklaringen är enkel. Ta en kopia av fotens avtryck och studera fotens artikektur.
Fotens valv är ett mästervärk, artikektoniskt sett och klarar de mest tunga vikter. Inte sätter en arkitekt en pelare mitt i valvet? Då skulle hela strukuren bli vek. Men det är precis vad vi gör med dämpande skor, menar han. Vi köper dem istället för att förlita oss på det högsensibla nät av tjugosex ben, trettiotre leder, tolv senor/ligament och arton muskler som alla sträcker sig i flexibelt samarbete som en jordbävningssäker bro.
Än har jag inte vågat ta steget köpa platta löparskor, utan springer i mina skor som ännu inte gjort några tusen mil och tänker att de fungerar bra, tills jag tar steget in i det ”naturliga” löpsteget.
Kanske ska jag tillverka egna sandaler att springa i eller köpa badskor?

12 augusti 2010

Städning är också träning

Funderar ofta på hur tiden ska räcka till för allt jag vill göra.
Prioritering är grymt svårt ibland.
Började morgonen med att städa både dusch och badrum, eftersom vi ska ha utländskt besök.
Det tog sin stund. Alltså blev det knappt om tid för yoga - ingen alls faktiskt.
Ska jag då ha dåligt samvete hela dagen? Nej, bestämde mig för att tänka som en buddistmunk. De ser de vardagliga göromålen som en chans till reflektion. När de sopar framför templet eller byter blommorna gör de det med varm innerlig känsla och stolthet för att de gör något bra för alla.
Försöker vara stolt när jag kör med toaborsten i toastolen. Svårt.
Försöker igen och minns psykologen Ellen Langers experiment bland hotellstäderskor. Ena gänget fick veta att deras dagliga städning var utmärkt träning och gav lika bra resultat som gymträning. Andra gänget fick ingen sådan upplysning. Båda grupperna undersöktes medicinskt före testet och efter två veckor.
Resultatet visade att gruppen som tänkt att deras arbete gav rena rama gymträningen hade förbättrat sina resulat. På bara två veckor.
Klart att det är bättre för min mentala hälsa - och min fysiska - att se städningen som något fint och viktigt, hellre än att jag ser mig som rena losern när jag städar istället för att yoga på morgonen.

11 augusti 2010

Alla vill gå ner i vikt

Alla vill gå ner i vikt, sa vännen, när vi diskuterade hälsa häromdagen.
Ja, kanske har hon rätt. Alla vill bli smala och förbli smala, om de lyckats gå ner.
Att vara smal är åtråvärt i vår värld där vi exponeras för ett överflöd av mat dygnet runt.
Men vill inte alla också vara friska? Vi, som lätt drabbas av småkrämpor, och alla som är kroniskt sjuka – visst vill alla förbli friska eller bli friska? Varför skulle annars alla hälso- och medicinreportage, som lovar hälsa locka så många till läsning?
Frisk är nära kompis med pigg. Att känna sig pigg lockar nog lika många tror jag. För mig är åtminstone piggtips alltid attraktiva: drick nässlor, sov längre, motionera mer, you name it! Jag läser det jag kommer över.
Och vill inte alla bli lugna? Rubriker som lovar: Så finner du ro! Bästa tipsen för en lugn höst! Lockar alltid mig, särskilt nu när hösten kryper på.

Smala, friska, pigga och lugna alltså. Hur går det ihop? Går det ihop? Hur ska man hinna med allt? Äta rätt, motionera mera, sova mer och mitt i allt vara lugn?
Jag blir stressad bara jag tänker på det. Övriga livet ska ju också få plats: familjeliv, jobb, städning, matlagning, tvätt, lust och vila.
Har bestämt mig för att prioritera min tid bättre.
Jag har ju antagligen bara ett liv.
Vad är viktigast för mig – NU?

10 augusti 2010

Intervaller med Solvikingarna

Mitt i skogen igår blev jag fnissigt glad.
Löpskorna satt fint och jag sprang efter en tjej som var knappt trettio år på Solvikingarnas intervallpass.
Hennes gula tröja var det jag fokuserade på och så den kommande backen: Ville bara klara att hänga på henne. Härmade henne, tog kortare steg ju brantare backen blev.
Vi låg sist av gänget på sextio personer. Men vad gör det?
Glad blev jag när det slog mig: Det är aldrig för sent att hitta en ny sida av sig själv.
Jag som inte var mer än medelmåttig i skolans gymnastik och aldrig vare sig tränat i något lag eller tävlat, springer här en måndagskväll på pigga ben och kör INTERVALLER!
Intervaller är något märkvärdigt. Något som de som satsar stort tränar.
Åsså jag.
Blir så förvånad över att jag efter att ha fått tillbaka andan vid rundningen, faktiskt orkade ett varv till, och ett till - sammanlagt fem en kilometers varv.
Inte hade jag trott det om mig själv.
Men jag behövde Lenas pigga coaching hela vägen: Ja, ta i nu, kör på hela vägen nu, öka farten på raksträckan.
Ensam hade jag smålunkat.

09 augusti 2010

Tack Pehr-Johan!

Härligt med en ny höst.
Nu är en bra chans att göra förändringar i livsstilen. Till det bättre så klart. Brukar ha någon ny idé varje höst. Andra har utvecklingssamtal på jobbet och varför inte ha ett om sin hälsa, med sig själv?
I mitt samtal, med mig själv var valet enkelt: Jag fortsätter med vegetariskt (rå), kalla avrivningar, löpning och yoga. Och spanar i tidningar och i forskningsrapporter efter nyheter att lära mig av. Men lägger till en sak: Meditation.
Visserligen mår själen bra av både bra mat och motion, men meditation är finfint för den stress som obevekligt brukar äta sig in i åtminstone mig, under höstens lopp. Därför vill jag satsa på att meditera kontinuerligt i höst - också, för att få inre lugn och ro (en ständig utmaning för mig som ha en orosmotor i mig).

Utan stöd går det trögt att göra förändringar, men framförallt att hålla ut.
Jag är glad över allt det stöd jag fått från Pehr-Johan Fager under mitt år i Are Waerlands spår.
Han har bidragit med sin kunskap i ämnet hälsosamt leverne och påpekat detta gång på gång:
Den stora vitsen med Ares levnadsregler är att de omfattar hela livsstilen: kroppen, maten, livskänslan, hållningen i livet, andligheten...
Pehr-Johan vet vad han talar om.
Han ägnar sitt arbetsliv åt hälsan och har givit ut Are Waerlands mest kända bok I sjukdomars häxkittel, på nytt, med aktuella kommentarer där det behövs för att uppdatera Ares texter.
Som brorson till Are Waerland, som hette Fager innan han tog sig namnet Waerland, har han inspirerats av sin farbror och fortsätter det hälsosamma arvet.

08 augusti 2010

21,32 kilometer - med avspänd lust


Laddad efter viloveckan på resa fantiserade jag om att springa längre än de 12 kilometer de blivit några gånger i sommar. Har ett Lidingölopp att springa den 25 september på tre mil, därför gäller det att öka träningsdosen.
Tänker träna, men har inte lust att oroa mig - klarar jag detta? Slösade alldeles för mycket energi på oro inför Tjej-vasan.
Livet ska va gott att leva, eller hur? Och det man valt att utsätta sig för kan visserligen kännas utmanande, läskigt och hisnande, men varför ska jag oroa mig? Vad spelar det för roll om jag inte lyckas?
Inspirerad av senaste veckans läsupplevelse: Born to run, om den fantastiska löparna, folket Tarahumara i Mexikos öken har jag bestämt mig för en sak. Jag vill lära mig springa som dem: Med avspänd lust.
Löpning ska vara en avspänd glädje. Alltför mycket fixering på tid och prestation suger lusten ur projektet för mig.
Stack ut på lördagmorgonen med ambitionen att ta en långtur. Laddade mig med två egentillverkade energybars och fyra små flaskor vatten i midjebältet. Tänkte mig vanliga milbanan två gånger, då den är kuperad och bra.
Sprang första milen med små korta steg i uppförsbackarna, händerna löst framåt och armarna i vinkel. Försökte tänka på att springa avspänt, lustfyllt, med axlarna nedsänkta. En utmaning för en dataskrivare.
Pressade mig i sista uppförsbacken mot Skatås: Du klarar det, du är en fighter... och rullade i mål nedanför klockan med 1,08 på min pulsklocka, inklusive snabb paus i skogen. Kastade mig flåsande i gräset, åt en energybar och drack vatten. Fyllde på mina flaskor på Skatås.
Ingen lust att springa samma milbana igen, utan stack iväg på den runda Solvikings-Frank ledde mig på vid en träning före sommaren. Mot koloniområdet in Delsjön, vidare mot Ridhusen, golfbanan, och så vidare mot banan runt Stora Delsjön.
Energybaren gjorde fin nytta och löpningen rullade på bra. Benen fungerade förvånansvärt bra och jag sprang och sprang milbanan baklänges den sista turen ner mot Blacktjärn. Slängde mig i gräset när jag kom i mål. 21,32 kilometer visade klockan.
Härligt. På kvällen blev det dans på rockigt 50-årskalas som stretching.