27 januari 2011

Livsstilen viktigare än föräldrars livslängd

Jag visste det. Livsstilen är viktigast.
Den göteborgska studien om 1913 års män är uppmuntrande. Den slår fast att sättet du lever är viktigare än dina föräldrars livslängd.
Studiens slutsats bekräftar att vi kan påverka själva.
Vi är inte offer för varken gener eller ödet. Vi har makten i vår egen hand.
Tidigare har man trott att de som har föräldrar som blir gamla också har störst chans att uppleva hög ålder.
- Men det stämmer inte. Vår studie visar att de ärftliga faktorerna inte spelar roll. Istället är det livsstilen som påverkar mest, säger professor emeritus Lars Wilhelmssen i pressmeddelandet från Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
De som inte rökte, drack måttliga mängder kaffe hade god social standard vid 50 års åldern och bara arbetsförmåga vid 54 och lågt kolesterolvärde vid 50 hade störst chans att fira sin 90 års dag.
Detta är helt ny kunskap.
Den stärker mig i mitt projekt. Jag vill gärna leva länge och fortsätta vara nyfiken. Och jag vill gärna vara frisk till dagen då jag lämnar in.
Med gröna blad i magen, frisk luft i lungorna, frid i själen, kärlek i familjen och mål och mening i mitt liv kanske jag har en chans att resten av åren blir roliga.
--------------------------


Männen i undersökningen, var alla födda 1913 undersöktes när de var 50, 54, 60, 67, 75 och 80. Av de 855 som ingick i studien från början överlevde 111 (13 procent) till 90 års ålder.

26 januari 2011

Dricker sommar - inte bly

Läser skrämmande rapporter om att kaffeautomater läcker bly. Är glad över att jag inte längre tillhör högkonsumenterna av kaffe.
Min morgon börjar med en kopp sommar. Det är ett örtte, som består av växter som växt långt från vägar där bilarna spyr ut bly, långt från industriutsläpp och andra föroreningar. Växterna har frodats i bohuslänska dalgångar. Det är älggräs, mynta, svarta vinbärsblad och uppiggat av ringblommor. Allt fanns i en liten fin glasburk bland mina julklappar.


Den goda givaren som gått på sommarängarna och skördat växterna är min älskade syster.
Hon kallar blandningen Bottnabös. Jag blundar och njuter var morgon och drömmer om sol, värme och nya blomster i hagarna.

25 januari 2011

Spräng bekvämlighetsvallen

Igår, tuff träning med Solvikingarna.
Intervaller på isiga banor mellan svarta träd.
Lena styrde oss med visselpipan. 1 minut snabb löpning, långsam löpning för återhämtning, 2 minuter snabb löpning, långsam löpning, 3 minuter snabb löpning, återhämtning, 4 minuters löpning, återhämtning, 5 minuter, långsam löpning, 5 minuter, långsam löpning, 4 minuter, återhämtning, 3 minuter, återhämtning, 2 minuter, långsam löpning och som avslutning 1 minuter allt vad du förmår.
Jag förmådde inte lika mycket som de andra.
Skönt att det var mörkt. Då syntes det inte att jag tog det väldigt lugnt ibland, jämfört med de andra snabbspringarna. Mjölksyran dämpade mig i mitten av intervallpassen, svårt att få tillräckligt med luft, sedan kom ett svagt illamående och därefter snurrighet.
Klart att jag dämpade takten.
Efteråt var jag ändå otroligt stolt.
Jag som aldrig hållit på med sporter prövar min kropp på ett nytt sätt.
Vad händer när du pressar dig över din bekvämlighetslunk?
Ett svar: Du sover otroligt gott.
Efter ljuvlig dusch och god middag somnade jag mycket nöjd med mig själv.
Jag är på gång.
Om ett tag är jag kanske inte den som är allra sist.

24 januari 2011

Släpp ut håret, säger norrmännen

Anna berättar att hennes syster bokat ett träningspass för dem båda.
- Tänk om min syster gjort det, utbrister jag. Vad roligt det vore.
- Du behöver göra motsatsen, invänder hon.
- Vaddå?
- Släppa ut håret, som norrmännen säger. Alltså ta det lite lugnt. Coola ner. Dricka lite öl.
Att vila mig mer behöver jag säkert. Men dricka mer öl? Tror inte det. Har precis läst om ett forskningsprojekt som visar att kvinnor som är engagerade i fritidsaktiviteter och är tillfreds med dem dricker mindre alkohol.
Det tror jag är nyttigt.
Både att vara tillfreds med det man gör på fritiden (och jobbet) och att dricka mindre alkohol.

23 januari 2011

Ett kärleksförhållande med kroppen?

Klart att vi alla har ett förhållande till vår kropp, men är det ett kärleksförhållande?
Alltså präglat av kärlek?
Eller ägnar vi den bara uppmärksamhet när något gått på tok. Och då med lite argsint uppmärksamhet: Vad är det nu då? Efter allt jag gjort för dig?
Har funderat på detta sedan jag och min surdeg hade en kris i somras. Den luktade skunk efter några veckors ensamhet i kylskåpet. Pratade med surdegsexperten Karl-Johan, som sa att det kanske passade mig bättre att ha surdegen i frysen, tills de gånger jag tänkte baka. För dem som bakade mer regelbundet och visste att de bakade en gång i veckan passade kanske skåpet ovanför kylskåpet bättre.
I skåpet ovanför kylen, i kylen eller i frysen: det beror på vem man är, menade han.
Man kan inte överge en levande kultur i kylskåpet några sommarveckor och tro att den klarar sig.
En levande kultur förutsätter regelbundenhet och värme: Omsorg och matning en gång i veckan. Däremellan vila. Det är kärlek. Och det räcker.
Sedan sommarkrisen har jag och surdegen ett sådant förhållande.
Likadant är det med kroppen. Regelbundenhet är bra, omsorg är viktig. Det är kärlek.
Men emellanåt behövs lite distans från alla omsorger att äta rätt, träna, yoga. Då gäller lite sund vila.
Det ska jag ägna mig åt idag, på vilodagen.
Men jag kryper inte upp i skåpet ovanför kylen, utan lägger mig i soffan framför brasan med en bok.