Argument mot kaffe

Tredje dagen utan kaffe. Tack vare att jag sov länge idag har jag kommit över det kritiska klockslaget 9.30 då jag brukar ta min förmiddagskopp. Märker att jag behöver sova mer nu när jag inte dricker kaffe. Som om jag behöver "betala" igen den pigghet kaffet givit mig.
Huvudvärken påminner mig att kroppen inte fått sin drog. Går ut på nätet och letar efter argument, som hjälper mig att stå fast vid mitt beslut.
Hittar en diskussionstråd på nätet där bästa metod för att sluta diskuteras. Sluta tvärt(cold turkey) eller trappa ner?
Själv har jag trappat ner under de höstmånader jag övervägt att sluta. Medvetet valt mindre mängd. Svårast är det i nya sammanhang där kaffe finns hela tiden, typ konferenser. Var på en i Västerås i höstas, där kaffe bjöds vid ankomst, vid lunch och vid fika efter lunch. Jag, som var nervös inför ett föredrag jag skulle hålla, drack, utan att reflektera varje gång det bjöds. Konsekvensen blev att jag blev helt koffeinstinn. Hög, rent ut sagt. Vad händer då?
Jag får ingen kontakt med mig själv. Mitt inre. Mellan den yttre världen och den inre spänns en hård kylig stålvägg upp. Intryck och känslor som skulle mått bra av att bearbetas i det inre, landa där, sprätter bara tillbaka och blir reaktioner. Inte smarta beslut efter inre reflektioner.
Ha, nu fick jag ett argument av mig själv!
Utan koffein – bättre kontakt med mitt inre, klokare jag.
Studier tyder på att det skyddar mot Parkinson, typ 2 diabetes och lever cancer.
Det ska vägas mot att drycken gör mig beroende. Så att jag på min tredje dag har huvudvärk – av kaffebrist.
Letar vidare. Hittar på Sanna Ehdins hemsida en beskrivning av reaktionen vid kaffeintag och den stress det ger: :
"Samtidigt frisätts dopamin som ökar vår uppmärksamhet, tankeförmåga och gör oss mer målinriktade. Kaffe höjer dopaminnivån och många dricker sitt kaffe med motivet: ”annars blir jag inte människa”. Dock tillför inte kaffet någon energi utan lånar från kroppens reserver. Men det vi lånar nu får vi betala igen senare, och det med ränta."
Jag vill leva här och nu.
Inte låna av framtiden.

Slingade testar ryker

Agneta och jag bestämde det tillsammans.
Det slingade håret ska bort.
En timma senare hade hon mjukt golv att gå på. Där låg några års sparade hårtestar.
I spegeln log en ny person, med hår som växt ut sedan Are-experimentet inleddes för ett halvår sedan.
Har tänkt på att klippa mig kort ett tag. Blev extra inspirerad av en artikel i Tara, där en gråhårig modell beskriver sig som "ekolover".
Det är jag med. Och vill blir en ännu mer sann ekolover.
Jag gör som hon sedan länge - använder helst olivolja för huden. Inget annat behövs. Idén är att inte använda annat på huden än sådant jag själv skulle våga äta.
Därför har det känts konstigt med slingorna /kemikalier/ i håret. Vill ju vara naturlig.
På köpet blir åtminstone min frisörs arbetsmiljö bättre.
Agneta var nära att ställa in min klippning samma dag. Efter morgonens tre färgningar (=starka kemikalier) mådde hon illa. En promenad gav henne frisk luft och hon blev bättre.
Så inte nog med att jag blir naturelle, Agneta får bättre arbetsmiljö och miljön slipper åtminstone en användare av kemikalier.
Ett litet steg kan tyckas. Men ändå ett steg.
Klockan har passerat min kaffetid.
Ännu inget koffein i kroppen och huvudet kallar: Give it to meeeee.
Jag ruskar på mitt kortklippta huvud och säger: no, no no...
Tröstar mig med en hallonsmothie.

Tung känsla - av kaffebrist

Solsken ute.
Men inne i sinnet är det dovt grått. Mulet.
Har inte druckit kaffe idag.
Fick för mig att inte göra en kopp vid halv tio, som andra dagar.
Och istället börja min avvänjning så smått med att prova en kaffefri dag.
Inte så lätt.
Dov huvudvärk plågar mig. Sitter brännande stark som en stålhätta mitt på skulten. Vet att den skulle flaxa bort om jag bara tog mig en hutt kaffe.
Men nu när halva dagen gått kan jag lika gärna fortsätta plåga mig dagen ut.
Har det ändå ovanligt lugnt här på jobbet.
Och i kvällningen ska jag på fest.
Försöker tänka på annat. Roliga saker. Som en stor kopp grönt te!
Men hur kul är det jämfört med kicken kaffe ger?
Den ljuva beskan?
Nä - intet.
Stirrar på den blå himlen ovanför staden. Försöker föreställa mig livet som lycklig och kaffefri.
....att jag ska glida förbi kaffebarer och fnysa åt doften av nyrostat kaffe. Eller tacka nej när arbetskamraterna lockar med att kaffet är klart.
Det är svårt. Mycket svårt.
Lättare när jag tänker på detdär goa drömska läget som är lättare att hamna i när inte koffeinet trummar tankar och kropp.
Det längtar jag till. Efter-meditations-känslan då alla sinnesupplevelser är som förstärka av ens egna inre kraft.

Snart ryker kaffet

Om några dagar har jag levt enligt Are Waerland sex månader.
Fil, färsk frukt/bär m müsli på morgonen. Kruskagröt m mjölk (soja eller vanlig) till lunch och grönsaksmiddag med mycket råkost.
Hur mår jag?
Piggare och friskare?
Definitivt.
Gladare? Absolut.
Ändå har jag inte gått in i den riktigt tuffa divisionen, som innebär no kaffe, yttepyttelite socker och salt.
Känner mig som en joggare som inte börjat löpa. En som kör det vanliga varvet varje gång, men inte riktigt vågat ta steget fullt ut att variera sin träning för att bli bättre
Nu förbereder jag mig mentalt för att skippa kaffe efter nyår.
Viktigaste motivet är att få det lugn, jag minns från ungdomsåren före kaffekonsumtionen.
Men bävar den huvudvärk och sorg jag minns från tidigare försök att sluta med kaffet.
Är Are-projektet verkligen värt att jag gör det så svårt för mig?
Tänker på min farmorsmor, schartauan och änka på en ö i Bohuslän. Berta älskade kaffe. Det var Guds gåva till människorna, menade hon. Trots sin fattigdom drack hon det aldrig på sump, som många andra. Hon rostade och malde bönorna med omsorg. Kokade det. Starkt och härligt. Sedan njöt hon.
Njuter gör jag också.
Av varje daglig kopp.
Än så länge.

Tillåter mig julgott

Insåg när jag läste igenom flera av mina blogginlägg att jag tycks ha tappat greppet.
Jag tillåter mig än det ena än det andra.
Saltade popcorn, helgens söta saker, alkohol.
Är det inte så vi gör? När allt går så bra, släpper man på staketet? Det är som om jag inte minns hur jag mådde förr. Dendär tröttheten, tyngden i kroppen (magen), förkylningar.
Det är med matordningen som med yoga.
Just när jag har chans att gå vidare in i en högre division är det risk att jag lägger av. Mår jag bra, så sviktar motivationen att vara uthållig och envis, om det är mer lockande att äta som alla andra.
Minns att Leela, yogaläraren pratade om sviktande uthållighet på ettårskursen som skulle förbereda oss för yogalärarutbildning. Att när lusten, motivationen sviktar, när vi börjar gena, förkorta våra pass och till sist hoppa över dem måste vi bara göra detta: inte tveka, utan bara varje morgon rulla ut yogamattan.
Så tror jag det är med maten också.
Visst är det okey att tillåta sig dagar utan träning/eller att äta rätt. Men de ska inte vara för många och det ska vara medvetna val.
Typ idag tillåter jag mig avsteg.
Vet ju att jag mår bäst av att leva i mina rutiner.
Trist? Ibland.
Då tar jag en paus. Som nu över jul.
Var det inte så folk gjorde förr? De levde med samma typ av enkla mat i vardagarna och såg fram emot frosseriet på julen. Belöningen. Nu belönar vi oss hela tiden: Cause you are worth it!

Morgonbrasan...

… det bästa med julaftonsmorgonen är den tända granen och en stund vid morgonbrasan.
En kopp te eller kaffe i handen.
Att se lågorna flamma i den öppna brasans björkved. En tillfredsställelse nedärvd generna, tror jag. Kallt ute, men här sitter jag trygg i värmen.
Värmen ger lite lindring för mitt julskott.
Skulle flytta stora vinkelsoffan igår för att jättegranen jag köpt skulle få plats. Tillsammans tog vi i. Men jag stod trångt och aj, vad det sved till i ländryggen. Vek mig av smärta. De andra fick klara vridningen själva. Resten av dagen var jag justerad. Vaknade stel.
Försökte mjuka upp mig med yoga. Lite bättre. Tänker att om jag yogat varje dag hade detta inte hänt.
Promenaden runt Härlanda tjärn får gå i lugn mak. Stel och värdig, med ryggen rak.

Dofterna förför - och stör

Fascinerande hur hjärnan fungerar. Jag har inte ätit fisk sedan jag började med experimentet att äta som vegetariska rörelsens skapare Are för ett halvår sedan.
Nu tycker jag, som många år av mitt vuxna liv ätit fisk, att det inte luktar någe vidare från fiskbilen eller fiskaffären jag passerar till jobbet.
Minns att det var likadant förra gången jag skippade fisk. Lukten stör mig när jag inte äter fisk längre.
Å andra sidan har jag öppnat på alkoholdörren. Erkänner det.
Ville verkligen dricka bubbel när Annica firade att hon (och demokratiprojektet) fått 3,5 miljoner.
Bubblet ledde till mer ja till alkohol. Öl en kväll när jag var trött.
Och nu glögg - för att det är en av alla de dofter jag gillar på julen.
I ugnen rostar jag lyxmüsli till helgmornarna - ännu en helg-ledighets-doft som gör mig lugn och lycklig.
Har varit uthållig. Är uthållig i mitt projekt. Nu tar jag fyra juldagar då jag äter som jag har lust med. Vegetariskt såklart. Men tänker njuta min hemmagjorda müsli med ekorörsocker och mannens underbara bondkakor och egna pepparkakor. (Socker är något att undvika enligt Are)
Och säkert tar jag fler små glas med glögg.
För att jag gillar det.