Självpepp

Spelade rollspel igår i kören. Övade oss på att störa och fråga: Hur är det? när vi ser att någon mår dåligt. Idén är att förebygga självmord. Vågar vi fråga, kan den andre genom att berätta och formulera sig känna sig mindre ensam och utanför. Med frågan finns en chans att rädda liv.
Fick spela 50-årig arbetslös kvinna. Sjönk ihop, blundade och fyllde mig med hopplöshet. Killen mitt emot frågade: Hur mår du?
Engagerat lyssnade han och peppade mig. Så bytte vi. Hans roll blev att han drack för mycket efter slut med tjejen.
Jag frågade: Hur är det? Lyssnade och peppade.
Bara på låtsas. Ändå kändes engagemanget gott i själen. Både det jag fick och gav.
Så enkelt egentligen.
Vi var mot varandra som man borde vara mot sig själv varje dag. Och andra.
Lyssnande, engagerad och peppande. Utan värdering. Med bara en tanke:
Du duger som du är.

Hemma igen

Hur snabbt kan meditativ grekisk värme försvinna ur kroppen?
Svar: Inom en dag i råkyligt göteborgshöstväder.
Extra fart ges av stress från inre jobbkrav.
"Vi är inte gjorda för detta" skriker mitt inre de första metrarna när vinden hotar välta mig på cykeln till jobbet.
Men när jag kommit till Östra kyrkogården, några kilometrar senare, är det som att allt är en dröm.
Var jag i 27-gradigt Aten igår? Stod jag på taket på huvudet och gjorde yoga i bara trikåer?
Blundar trots turen på cykel. Minns: Jo det är sant.
En kylig vind får mig att öppna ögonen och dra baskern över öronen under hjälmen.
Ser mig omkring på kyrkogården i gul höstklänning.
Tycker att här är ganska grannt i alla fall.
Trots kylan känner jag;
I will survive.