17 juni 2012

Jag gjorde det!



Lyckliga i Karlsborg, min coach och jag. Nu är 20 mil avverkade. Kanske går det trots allt!
Regn, blåst och kyla de första tio milen, sedan en dipp i humöret och orken och mörka tvivelsmoln tornade upp sig: Aldrig mer. Hur ska jag klara mig imål? Varför har jag gett mig in i detta?
Kroppen var i god form, men min hjärna spökade när långa backar sög musten ur mig. Vad är det jag vill bevisa?
När mannen påpekade att det är klart du blir trött! var det som att något klickade till i mig! Jag insåg: Jag är trött.
Trots rödbetsjos, idog träning (120 mil) sedan i april är det klart att jag blir trött av att cykla längre i ett svep än jag någonsin gjort. Tröttheten är naturlig. Det skulle säkert Are tyckt också. I fortsättningen tog jag min kropps signaler på annat vis: okey att nacken värker, att knäna inte vill ta några backar i stående ställning, att händerna var stela av kyla, att huvudet ibland blev snurrigt av energibrist. Det hör ihop med trötthet så klart.
Dämpade farten, gladde mig åt att bli välsignad i Tiveden, av det vackra landskapet, av doften från ramslöken i skogarna, bondgårdarnas gödsel. Lärde mig att hålla åt sidan när svärmarna av snabbcyklande subgrupper svichade förbi i livsfarliga hastigheter.
I Medevi, sista stoppet tog jag ytterligare en bulle, nu en medevivariant med honung.
Sockerstinn av enervitdryck i vattenflaskorna, mina egna energikakor och bullar i varje depå, hög på kaffe kämpade jag de sista kilometerarna in mot Motala. Så gruvligt sega de sista milen var.
- OM du brassar på nu klarar du det under 14 timmar, sa mannen och jag lyssnade. Trampade i full fart in i målområdets applåderande skaror och började nästan lipa!
Jag överlevde. Jag klarade och fixade turen på 13 timmar och 57 minuter."




"Pia Vingros från Göteborg har gått i mål sa speakern när en fotograf tog mitt målfoto. Då singlade en tår ur ögonvrån och läpparna darrade av rörelse.
Stort, mycket stort. Nu ska jag fira!