13 februari 2010

Konsten att vara människa och Tjejvasan

Våndas över mitt beslut att åka Tjejvasan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara detta?
Tre mil i Dalarnaskogarna?
En förkylning retas i kroppen. Har inte bestämt sig för att ta över, göra den stora grejen med feber, snuva och rubbet. Finns bara där och dämpar mig. Minskar orken, lusten, tilliten.
Minns barndomens berg-å-dalbana mellan roliga aktiviteter, klättring, skidåkning, springa i bergen, dans och så långa perioder av halsonda, feber, sängliggande.
Rädd för den där känslan av att orken tar helt slut.
Provade trots ynkkänslan i kroppen mitt nya skidkit. Körde åtta kilometer. De nya laggarna svischade fram. I nerförsbackarna kändes det gott att ha åratals av yogabalans-övningar i kroppen. I backen ner bredvid Brudarebacken gick det för fort. Då la jag mig som ett barn i snödrivan. So what. Stopp fick jag. Resten gick bättre, kunde dämpa farten med plogning.
Åtta kilometer på en timma. Hur många timmar ska då inte tre mil i okänd terräng ta? Fyra fem?
Perspektiv på mitt självupptagna ynkande fick jag hemma i soffan. Dokumentären Konsten att vara människa gick på teve. Läckert klippt mellan olika människoliv, som en pulsåder mitt i allt familjen där kvinnan varit utbränd och mannen nu fått diagnosen cancer. Två små flickor. Filmen slutar med hans död.
Inser i efterfrossan från träningen: Strax kan jordelivet vara över. Hur ska vi leva? För min egen del: Klart jag vill ha roligt under tiden. Klart jag ska ta mig an utmaningar. Göra det jag vill, trots rädsla. Hörde en norsk pristagare från förra året snacka om att hon skulle "gå" Tjejvasan även i år. Gå tilltalar mig. Låter mer överkomligt än att "köra" eller "göra".
Gå en dalatur. Det är vad jag ska göra. Tiden spelar mindre roll, upplevelsen är målet.
Det blir min en egen slutsats i den ständigt pågående kursen:
Konsten att vara människa.
Upplevelsen är målet.

12 februari 2010

Potatis som smakar sött och nötigt till middag?

Nu ska potatis lanseras med läckra smakbeskrivningar. Sedan en forskare konstaterat att potatisen är en utmärkt och näringsrik knöl, full med c-vitamin har den fått plats på våra matbord igen. Istället för att det bara står "fast", eller "mjölig" ska det i framtiden också stå mer tydliga smakbeskrivningar som hur den smakar. Ungefär som när det gäller vin, eller finfint kaffe. Det har en smakpanel vid Grythyttan bestämt.
Frågan är om det räcker.
Det viktigaste måste väl vara att det finns fler sorters potatis, med riktiga namn. Som förr. Som smakar gott.
Numer, när potatis helst ska ingå i varje middagsmål har jag börjat tröttna på alla trista potatispåsar.
Och framförallt på alla trista potatisar.
Skrumpna, mjuka, sorgligt smaklösa.
Kanske har jag bara haft otur.
Funderar allvarligt på att sätta igång med egen potatisodling, hinkvis när våren kommer.
Men var hittar jag bra utsäde? Vill gärna smaka på gamla sorter med vackra namn. Säkert har de smaker som kan beskrivas med ljuvligare betäckningar än söt, syrlig och nötig.

11 februari 2010

Jag drog upp solen

Idag var det jag som drog upp solen.
Åtminstone kändes det så när jag skidade varv efter varv på Härlanda tjärn. Först var det bara grått morgonljus i den -10 gradiga kylan. Andra varvet kikade solen försiktigt upp över grantopparna. För varje varv blev hon mer kaxigt generös. Till en början nådde solskenet bara ett uns av banan. Men efter bara tre varv tog hon över mer och mer och bjöd översvallande på både värme och ljus, som en belöning till mig som ensam tog mig runt i spåret.
Var tvungen att testa mitt nya skidkit. Slog till när jag gled in i Stadiumbutik i centrala Stockholm igår i väntan på att tåget skulle gå söderut. Butikens Sebastian hjälpte mig att få ihop paketet, med montering och allt innan tåget skulle gå hemåt igen.
Efter mina rundor på morgonen inser jag att jag behöver lära mig både att valla och rätt skidteknik- om jag ska klara Tjejvasan. Det låter kanske lätt som en plätt att köra tre mil. Åtminstone jämfört med ”riktiga” Vasaloppets NIO. Men, jag lovar, för mig är det inte så enkelt.
Har bestämt mig för att köra eget litet träningsläger de två veckorna som återstår. I förrgår hade jag ingen aning om att jag skulle köra någon Tjejvasa. Trots att jag fått frågan hade jag sagt nej, eftersom ingen utrustning för min längd och vikt gick att uppbringa i stan.
Inte kan man åka på trälaggar från 76?
Nu när jag fått tag i ett nytt kit gäller bara en sak: Träning. Både fysisk och mental. Måste mota min envetna Jantetjej i örat som viskar: Ha, ha vem tror du att du är? Inte kan du skida tre mil !
Jag ska visa henne. Med avspändhet och kärlek till livet och lusten att röra sig utomhus ska jag ta ett skidtag i taget. Så får vi se.

09 februari 2010

Billigt äta kruska


"Du skulle väl klara dig i kristider, som redan är van att äta gröt och sova utomhus", skojade en vän med mig.
Har inte tänkt på det, men självklart har han rätt. Are-året är rena rama överlevnadsträningen. Blir så tydligt hur lite man behöver för att må bra. Hur enkelt man kan ha det och ändå trivas.
Billigt är det också.
En vegetarisk lunch på gatan bredvid jobbet ligger numer på 75 kronor.
Min kruska lunch är något billigare, om jag säger såååååå.
9 kronor portionen. NIO KRONOR. INKLUSIVE MJÖLK OCH FRUKT.
Kruskakli är billigt 350 gram kostar 7 kronor i närmsta livsmedelsaffär.
Varje portion på 2 dl väger 50 gram. Ett paket räcker en vecka.
Har satsat stort på ekologiska havregryn. Köper dem via Hedenborgs som levererar ända hem. Brukar köpa 2,5 kg gången. Och goda finfina ekologiska sultanrussin, via Hedenborgs också. Hade gärna köpt russin med kärnor i, men har inte hittat något ställe som säljer sådana nuförtiden. På gröten skivar jag äpple. Köper gärna svenska cox orange så länge de finns. I min fruktaffär säljer de påsar där 13 små äpplen går på ett kilo för 25 kronor.
Till gröten tar jag vanlig mjölk, mellanvarianten, eller sojamjölk 3 dl.
SUMMASUMMARUM. NIO Kronor för hela kalaset. Satsar jag på dyrare frukt eller frysta bär kanske det blir några kronor över tian. Men det kan det vara värt.
Lite lyx får man ha i tillvaron...

08 februari 2010

Broder Maximilians bröd





Broder Maximilans tre bröd är klara.
När doften spred sig från de färdiga bröden blev lusten att smaka oemotståndlig för flera i familjen.
Nej, fick jag säga.
Ni får vänta tills imorgon. De måste mogna.
Surdegsbröd testar vårt tålamod hela vägen. Från början då surdegskulturen ska utvecklas, vilket tar flera dag. Till själva baket, som tar mycket längre tid, än vanligt brödbak. Bara jäsningen är en historia på 4-6 timmar. Sedan ska de dessutom mogna över natten.
Men belöningen är att de räcker länge. De gör gott för magen.
Och är en sann njutning att äta.
Kan inte riktigt bestämma mig för när brödet smakar godast.
Med bara smör på?
Eller ska det vara fikonmarmelad? Eller en lagrad getost?
Eller en skiva västerbotten?
Eller kanske jordnötssmör? Eller till kokta rödbetor, ruccolasallad, ringlad honung och chevre?
Turligt nog räcker denna sats så att jag kan prova alla varianterna.
Men inte samma dag. Två skivor till middagsmålet gör att mättnaden räcker länge. Länge, för det består mest av råg. Som mättar.

07 februari 2010

Söndag och surdegsbak



Vad är bättre än att baka ett bröd på vilodagen?
Det blir ett munkbröd. Broder Maximilians surdegsbröd.
Gjorde egen surdeg i veckan, efter Pain de Martins modell. Nu har den utvecklats till finfin mousse och får göra sitt jobb i denna jätte deg.
Tre bröd blir det.
Efter bearbetning får de jäsa i 4-6 timmar innan bak.
Imorgon får vi njuta dem.
Glad över att det är ett recept med mycket råg. Lärde mig av forskarna i Lund att råg håller oss mätta längre. Blodsockret hålls på bra nivå. Vi blir inte så sugna nästa måltid utan äter mindre då.