07 september 2011

Polkagrisrandig inombords

Vaknar med stela ben efter min löpning med fivefingers.
– Jag tror inte på att springa med sådana, säger en vän.
– Inspirerande. Jag ska också börja, säger en annan.
Två hållningar. Två åsikter.
Likadant är det när det gäller träning.
- Du borde ha sprungit ännu längre redan för att klara ett Marathon, säger en.
– Att du orkar, stönar en annan.
Mitt emellan står jag, som gör så gott jag kan.
Yukiko Duke, som växt upp med en japansk mamma och en svensk pappa, berättar i Sommarprogrammet (som jag lyssnar på i Podversion när jag cyklar till jobbet)att hon under sin uppväxt lärde sig:
Det finns alltid två sätt att se på saker. Ett präglat av japansk kultur, ett av svensk.
Hon är polkagrisrandig i själen.
Jag med.
Vit och röd.
Yin och yang.
Förr skämdes jag över båda sidorna som finns i mig, ville hellre vara tydlig, rak och bestämt hålla på en sak i vått och torrt, som några vänner.
Numer gillar jag min förmåga att se båda sidor, att ha dem gungande i mig.
Med två åror kommer man lättare fram till havs.
Och med två fötter, vare sig det är i fivefingers eller vanliga skor också.
Kolla denna
film av Christopher McDougall ( som skrev Born to run) och bli inspirerad att springa barfota.

05 september 2011

Vad har du på fötterna?

Vad du har på fötterna påverkar dig. Och din närvaro.
Jämför hur det är att gå i högklackat med att gå i sandaler. Eller byt ut stövlarna mot barfotavandring i gräset. Du blir personlighetsförändrad.
I lördags sprang jag på asfalt med mina vanliga löpardojor. Det blev de sexton kilometer jag borde ha avverkat för länge sedan om jag ska följa Marathon-schemat jag tränar efter. Slogs av att jag slänger ner fötterna med en klumpig dun, särskilt i slutet när jag blivit trött. Men ajg blev nöjd över tiden, 1 timma och trettiofem minuter i lugnt tempo.
Igår tog jag en skogsrunda i mina fivefingers för att jag kände för det. Med fivefingers lockar inte de vanliga grus eller asfaltvägarna, utan det är skogsstigen som viskar åt mig:
Kom, trampa in här.
Så då gör jag det. Jag tar småvägar, smala skogsstigar nötta av djurklövar, där grenarna lekfullt viftar mig i ansiktet när jag springer fram. Fötternas ivriga anpassning till underlaget av rötter, stenar och kottar tvingar hela kroppen att lystra. Känner hur jag tydligare än annars använder mina höfter när jag springer. Hur de liksom breder ut sig och sjunker ner, hur jag jordas, förankras i underlaget. Landar.
Barfotasteget är tyst. Så tyst att jag överraskar svampplockare, där jag kommer svischande förbi dem. Känner mig som en indian på upptäcksfärd. Farten är inte så viktig, inte heller sträckan.
Kicken är känslan av att vara sannare, närmare naturen och mig själv.
Tänker inte sluta med vanliga löpardojor.
Njuter bara intensivt av omväxlingen barfotalöpningen ger.