30 september 2010

Vila - men hur länge?

Hur länge ska man vila efter Lidingöloppet? Eller snarare hur länge behöver kroppen , min kropp, alltså, vila?
Frågar den och får dubbla budskap.
Ingen träningsvärk, inget ont i höften. Det talar för att det vore okey, med liten tur.
Men är trött. Trött på ett skönt sätt som bara aktivitet ger, vare sig det är cykling, dans hela natten eller en god löptur.
Somnar vid 22 och sover som en baby hela natten. Vaknar av mig själv i mörkret vid 6-tiden.
I väntan på ett tydligt JA, tar jag cykel de sju kilometrarna till jobbet och tycker det är tillräckligt.
I helgen kanske det är dags?

29 september 2010

Kunde jag sprungit snabbare?

Läser min idol Petra Månströms blogg om Lidingöloppet. Hon gjorde en fantastisk tid på 2.43, trots att hon stukade foten. Men hon kämpade och led, lät det på beskrivningen. Visst kämpade jag, men led gjorde jag inte. I motsats till träningen ibland, då jag inte får riktigt luft, gick andningen fint. När jag kände att luften tröt saktade jag ner tempot så att andningen hängde med.
Innan jag blev stum i kroppen (eller vimsig i hjärnan) tog jag något att äta eller dricka. Sprang i fin lunk hela vägen. Jag gick i Aborrbacken och Karins backe den sista milen, annars rullade det på bra.
Så frågan är: Kunde jag sprungit snabbare? Kanske knaprat åtminstone fem minuter?
Möjligen.
Är fortfarande i en lycklig bubbla, där det på tredje dagen efteråt känns overkligt och härligt att jag faktiskt klarat av tuffa Lidingö-loppet och tyckte det var roligt. Skogsturer är min grej. Underligt nog är min höftsmärta helt borta nu. Kanske för att jag bara sprang, utan att tänka på hur jag satte ner fötterna. Jag litade på att kroppen vet bäst.
Tänk om jag kan ha samma inställning en vardag i livet. Släppa oron och behovet av kontroll, lita på att livet självt vet bäst. Bara löpa på, avspänt, med andningen djup och syregivande, tankarna här och nu, blicken klar och riktad framåt.
Kanske med något liknande Petras mantra: "Stark, snabb och snygg".
Asch, jag är inte hon. Jag håller mig till mitt mantra även i fortsättningen. Det har ju fungerat bra hittills.

28 september 2010

Världsbäst på oro

Tänk så mycket kraft jag lagt ner på oro under mitt liv.
Massor av oro, som hållit mig vaken om nätterna, fått mig att vandra runt på småtimmarna med en molande värk i magen.
Nu senast inför Lidingöloppet. Mestadels är det oro över att jag inte ska klara det jag föresatt mig, att jag inte räcker till, vare sig på fritiden eller jobbet.
Andra vänliga själar har uppmuntrat mig: Det klarar du! Du fixar det.
Men deras ord når inte riktigt in.
Fann ett citat av Nelson Mandela som fått mig att tänka på min oro ur ett annat perspektiv.
"Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.
det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.
Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.
När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma."

Wow. Nästa gång oron kommer galopperande ska jag fråga mig själv: Vilken kraft bävar du nu inför? OM jag kan överträffa mina föreställningar om mig själv och min förmåga och på köpet inspirera andra, så varför ska jag oroa mig?
Mer ljus åt alla.

27 september 2010

Back to yoga


Min kropp längtar efter yoga.
Har inte hunnit yoga varje dag nu när jag prioriterat löpningen. Men nu är det dags för förändring. För nystart behöver jag inspiration. Hittade den i Yoga för livet av Karin Björkegren Jones. Den är vacker och författaren talar vänligt och inspirerande till den som ännu inte insett yogans fördelar. Jag har gjort det för länge sedan, men ibland behövs något nytt för att ta nya tag. Här handlar det om att det aldrig är för sent att börja yoga. Yogan är särskilt bra i övergångsåldern, eftersom hormonella förändringar lindras med yoga.
Dessutom blir man smidigare och mer flexibel.
Mer flexibel behöver jag bli. Hann inte stretcha efter Lidingöloppet, vilket känns idag. Lårmusklerna är hårda och korta, liksom höftsträckarna. Efter morgonpasset, då jag gått efter Iyengarprogrammet för måndag känner jag att blodet strömmar där det var stopp nyss.
Hör på radio att Bill Clinton blivit vegetarian. Efter flera hjärtoperationer har han tagit steget. Ny forskning, har enligt vad han lärt sig, visat att grön kost till och med kan läka hjärtsjukdom. I USA erbjuds små morötter i särskilda apparater med slogan: ät dem som "junkfood". Kul.
Underbart: Det enkla vinner i längden. Back to basic: Vegetarisk mat, yoga och löpning. Som extraval musik....

26 september 2010

Lycklig i mål efter Lidingöloppet!


Lycklig i mål, efter 30 kilometer på Lidingöloppet på 3.30. Snabbare än jag vågat hoppas och mycket roligare. Vacker omgivning med stigar längs öns yttersta delar, så att jag skymtade vatten och segelbåtar mellan tallarna gjorde loppet till en härlig upplevelse. Trots att det var trångt på stigarna var alla löpare hänsynsfulla, bara en gång fick jag en puff från en kvinna som bad sååå om ursäkt. Höften bråkade inget med mig. Vad det är som krånglat annars förstår jag inte. Hade fin skjuts genom hela loppet och var grym i nerförsbackarna. Har övat på att rulla på nerför och luta mig framåt för att utnyttja farten. Där sprang jag om massor av andra löpare. På slutet spurtade jag och en tjej kom fram till mig efteråt och tackade. Hon hade inspirerats av min orange tröja och hängt på i min speed. Jag är otroligt lycklig och stolt, fylld av mersmak.

Mot starten med syskonen Eva Lindgren och Björn Dimming. Bilden togs av deras syster Lisa Dimming. Eva är på väg att fullfölja sin fjärde Klassiker, Björn sin tredje och Lisa (bakom kameran) sin fjärde. Inspirerande.
Energikakan var underbar att ha för att få ork och skjuts. Jag känner direkt ny kraft när jag fått i mig den. Tar den strax före en vätskekontroll, vatten behövs för att den ska slinka ner lätt. Den landar så fint i magen och ger omedelbar påfyllning av kolhydrater och energi.