Spelade rollspel igår i kören. Övade oss på att störa och fråga: Hur är det? när vi ser att någon mår dåligt. Idén är att förebygga självmord. Vågar vi fråga, kan den andre genom att berätta och formulera sig känna sig mindre ensam och utanför. Med frågan finns en chans att rädda liv.
Fick spela 50-årig arbetslös kvinna. Sjönk ihop, blundade och fyllde mig med hopplöshet. Killen mitt emot frågade: Hur mår du?
Engagerat lyssnade han och peppade mig. Så bytte vi. Hans roll blev att han drack för mycket efter slut med tjejen.
Jag frågade: Hur är det? Lyssnade och peppade.
Bara på låtsas. Ändå kändes engagemanget gott i själen. Både det jag fick och gav.
Så enkelt egentligen.
Vi var mot varandra som man borde vara mot sig själv varje dag. Och andra.
Lyssnande, engagerad och peppande. Utan värdering. Med bara en tanke:
Du duger som du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar