Surdegsbak och fiberfrossa

Annica räddade mig.
Hon fixade fram en burk surdeg från sin egen moderdeg till mig under dagen.
Jippee. Hemma satte jag Broder Maximilians bröd.
Det syntes att hennes surdeg var en pigg variant. Och den luktade finfint, syrligt.
Idag har brödbaket spridit en ljuvlig råglukt genom hela hemmet.
Nu är påsken räddad.
Eftersom jag inte vill äta ägg eller sill som de andra under påsklunchen har jag gjort min egen ”sill” i år. Basen är naturell tofu i fyrkantiga små bitar, resten fint hackad ekologisk purjolök, olivolja, citron, saffran. Den andra varianten är laddad med grönpeppar och rödlök. Nu får de stå och gotta till sig i kylskåpet till avfärden i morgon.


--------
Angående varningarna om att äta för mycket fibrer, så blir jag rädd när jag hör råden för dem som lider av gaser på grund av för mycket fibrer:
Ät mer vitt bröd och kokta grönsaker, säger experterna. Vitt bröd? Har inget hänt sedan Ares varningar om det vitaminbefriade vita brödet, som hamnar som en degklump i magen?
Här finns flera problem.
Det ena är livsmedelstillverkarnas välmenta (?) vurm, som lockat dem att ge oss fibrer vilket lett till att fibrer ibland hamnar där vi minst anar det, som i yoghurt och drycker. Klart det kan bli för mycket om vi inte ens vet att vi får i oss fibrer.
Det andra är att man drar fibrer över en kam.
Och hur kan man veta att det är fibrerna som ger ballongmage och att den inte beror på något annat? Som kombinationen socker och (konstgjorda) fibrer.
Själv känner jag ingen rädsla eller fiberfrossa.
Kanske för att jag föredrar enkel matlagning, med råvaror vars ingredienser jag känner väl och som är fullt synliga.