Gick i blåbärsskogen med mor idag. Uppåt, inåt, vidare. Fann blåbär. Torra små stackare och svullna, fullmogna varianter som fyllde våra små hinkar. Så när jag precis sagt att kantareller struntar jag i, jag bryr mig inte speciellt om svamp såg jag dem, ett gyllene stråk av fantastiskt vackra gula väl mogna kantareller i en överfylld familjekonstellation under blåbärsriset i solskenet. Då älskade jag dem och bara pyzte små förtjusta stön.
Samtidigt pågick makrill fiske längre bort i Gullmaren.
Hela tiden växte färskpotatisen till sig.
Middagen blev ljuvlig, åtta runt bordet, bara en liten, alla andra mogna eller övermogna varianter av människosläktet. Tillsammans njöt vi av nyrökt nyfångad makrill, smörfrästa kantareller, färskpotatis i tunna skivor varvad med smör och olja med havssalt i ugn. Vinden från havet och samtalen: Vad skapar en människas personlighet? Arv eller miljö. Hur mycket staket ska föräldern sätta?
Så berättelser om umbäranden här på öarna förr, om barn som fötts utom äktenskapet. Skammen.
Mitt i allt kärleken i nuet.
Däri stabiliseras magen som ska överleva vintern,
I kärleken bottnar framtidstron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar