Egentligen finns det bara en anledning för mig att sticka ut och springa.
Jag blir gladare.
Visst på sikt får jag förhoppningsvis också starkare benstomme.
Mitt hjärta får välbehövlig träning och min kondition förbättras.
Men jag är en här-och-nu-person som gillar belöningar idag.
Barnsligt jag vet.
Därför är det bra att jag piggas upp av träning, även om det känns tungt i kroppen de första kilometrarna. Nu har jag sprungit två dagar i rad och det är tungt, flåsigt, men jag lubbar på i alla fall.
Kikar ibland på Petra Månströms blogg, eftersom denne supertränade tjej också ligger i inför Lidingöloppet. Senast stönade hon över att hon inte kunde springa i 6.30 tempo. Hennes ben vill alltid galoppera iväg i hennes vanliga 4.30. Kanske kan hon hänga med mig? Jag springer alltid helst i 6.30 tempo, sällan snabbare och i så fall med Solvikingarna eller i nerförsbackarna.
Gillar inte att jämförelsen med henne får mig att känna mig långsam och hopplös. Alla måste väl inte vara lika?
1 kommentar:
Hej Pia! Oj, 4:30 min/km är snabbt. Så snabbt har jag nog aldrig sprungit. 6:20 min/km brukar mina distanspass gå i :) Hoppas Lidingöloppet gick bra för dig!
Skicka en kommentar