I morse var det ösregn, så jag tvekade en aning inför min plan att ta en morgonrunda på åtta kilometersbanan. Men termometern var på 20 grader, så jag stack ut. Väl ute i den tysta stilla skogen ångrade jag mig inte.
Efter några kilometer var kroppen varm och jag njöt. Då kände jag plötsligt att ett par ögonen riktades mot mig. Lyfte blicken och såg att mitt på löparstigen stod en elegant rådjurshane och blinkade mot mig. Jag blinkade tillbaka och dämpade farten något. En dyrbar sekund var allting magiskt stilla mellan oss. Så tog han ett elegant hopp försvann in i grönskan.
Försökte han meddela mig något med sitt blink?
Funderade på det resten av turen runt Delsjöarna.
Kanske att allt vi kan är att njuta av livet och vara här och nu?
Tror det.
Övar mig att leva så. Springandet hjälper mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar