Springa tillsammans eller ensam? Det är en fråga som upptar mig periodvis.
Nu är det en sådan tid. Särskilt som jag behöver träna mycket, för att fullfölja planen att springa Marathon i oktober.
Gick med i löparklubb för att få träningshjälp att bli bättre.
Men går inte på träningarna.
Förstår mig inte på mig själv.
De gånger jag varit där har jag inte ångrat mig. Tvärtom.
Ändå hittar jag hela tiden på undanflykter: Är jag inte lite täppt?
Visst sprang jag väl långsamt senast...jag orkar inte hänga i de andras tempo.
Det är inte kul att vara sist.
Så tar jag en ensamrunda istället. Tidigt på morgonen. Eller på eftermiddagen, precis när jag har lust.
Pratade med Åsa och Dragan om detta. Båda springer. Och oftast ensamma. Tävla vill de inte göra.
- Tävlar på jobbarenan, mot andra och mot kroppen som blir äldre. Vill inte tävla när jag är ledig. Och inte i löpning, sa de med en mun.
Kanske är det detta som spökar. Vill inte tävla. Möjligen mot mig bilden av mig själv som svag och sjuklig.
Just den bilden utmanar jag bäst på egen hand just nu.
Har jag tur hittar jag kanske några lingon.
Lingon hittade på resa till Jämtland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar