Det går för fort, sa mannen.

Det går för fort, sa mannen vid min sida. - Hur fort går det, frågade jag. Han tittade på sin pulsklocka igen. - 5.45. Vi borde ligga på närmare 6 eller långsammare än så. Han borde veta, eftersom han klarade Berlin Marathon på 4,15 två veckor tidigare. Men jag lyssnade inte på denne okände man från Sisjön. Jag tyckte att det sjöng härligt i kroppen i början av den andra milen på Göteborg Marathon. Vi talade dessutom om så trevliga saker, som löpning och segling. Två intressen vi delade. - Vi springer för fort, upprepade han ett tag senare. 5.50, men fortfarande för snabbt. Hur dämpar man farten när det känns bra? Kanske kan den som har rutin, som sprungit ett eller flera Marathon tidigare, ta tag i sig själv bättre än jag förmådde. Men jag var debutant. Jag var hög och glad och stark och hejade glatt på varenda en i orangegrönt linne. De orangegröna Solvikingarna hejade tillbaka. Det gav energi, energi som fick mig att hålla samma fart som dem som sprang 21 kilometer. Mitt alltför höga tempo de första två milen fick jag betala för när jag vände och skulle ta mitt nästa tvåmila tur söderut. Trots medvinden från norr blev det tungt ganska snabbt. En anledning var att det blev glest på löparbanen. Då kom tankarna. De negativa: Nää, jag lägger av. Varför ska jag plåga mig, tvinga mig? Ingen skulle bry sig ett dugg om jag bröt. Möjligtvis jag själv. Jag började gå. Då kom någon bakifrån och ropade, heja på, ge inte upp nu. Det gav energi. Någon annan brydde sig. Så kom Sofia från Solvikingarna, också i K55 klassen som jag av lappen på hennes rygg att döma. Hängde på henne och hennes manlige medlöpare ett tag. Sedan började min vänstra höft att ömma. Ignorerade den. Sedan smärta. Stannade, gick. Resten var en mental övning. Jag ville i mål, men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av bestående skador. Så jag gick och sprang, men gick mest. Strax innan vändningen vid Amundön gick jag och blev omgången av en gångare. - Använd armarna, ropade han. Ta hjälp av energin från dem Kanske det tänkte jag och började lubba igen med armarna svingande i färdriktningen och faktiskt det kändes bättre. Kroppen kom igång igen och jag vände och löpte tillbaka mot Göteborg. Visserligen i motvind, men tänkte på att snart är det vätskekontroll. Tog allt de hade- banan, russin, Coca cola, energidryck och vatten. Sprang och gick vidare under växande smärta, till takten av Peps Persson och Rolling Stones och Amy Winehouse. Sista kilometrarna beslöt jag mig för att spring igen. Mannen kom cyklande och mötte mig med vätska. Tyckte jag såg stark ut. Vätskan gav lite kraft. Vid backen upp mot målet kom flaggvakten Stefan från Solvikingarna och sprang bredvid mig; Du klarar det, bara upp här, uppmuntrade han mig. Tack, tack, sa jag. Jag dör. För ont gjorde det. På krönet fick Lena "Doris" tränare i Solvikingarna syn på mig, som är en av hennes adepter och hon började springa bredvid mig den sista, alltför långa rundan. Hon pratade, sa du klarar det, oh vad duktig du är och till sist sprang jag över mattan. Och tackade, tackade henne för att hon stöttat mig de sista hemska, hemska metrarna. Medaljen om halsen, kram av min man, mamma och pappa och Solvikingarnas Gunnar och Lena igen och var nog trots allt lycklig. Särskilt när de sa att fast jag gått stora delar i slutet, så kunde jag se mig som en Marathon löpare. Tiden: 4,38. Aldrig mer tänkte jag då. I fortsättningen ska jag promenera. Bara promenera. Idag, på måndag tänker jag att nästa gång ska jag disponera min tid bättre. Jag ska lära mig springa i rätt tempo, jag ska göra upp en plan.