Vaknar tidigt till doften av fjäderlätt snöfall. Ute är det ännu mörkt. Snön ligger vit på taken.
Endast tidningsbudet är vaken.
Och jag.
Igår vilodag från träningen.
De tidigare två dagarna har jag övat mig på tekniken. Andra dagen tog jag bilden på milspåret i Delsjöterrängen här bredvid.
Teknikövningen går ut på att ta kraften från höften vid skidåkningen. Skjuta fram höftbenet, luta tyngden på ena benet och stöta ifrån med staven.
Så tyngdpunkten på andra höften, andra benet och vidare och iväg.
Som att lära sig en ny dans, eller en ny yogaövning.
Först fattar varken jag eller kroppen hur detta nya krångliga ska utföras. Huvudet vet hur det ska gå till, men kroppen vill göra som förr.
I yogan har jag lärt mig att överlämna mig åt läraren. 2000 årig (eller mer säger en del) kunskap och erfarenhet gäller det att vara ödmjuk mot.
Kanske är den klassiska skidåkningen, som jag försöker behärska lika gammal?
Så, jag gör som Eva säger, har tyngdpunkten på ena benet och så nästa. Det går inte lika fort som när jag kör ”som vanligt”, men sliter mindre på min kropp.
Det känner jag. Och efter två dagars försök är det som att kroppen förstår. Automatiskt går det inte. Särskilt inte i den blötsnö, som gäller här.
Vårfågelkvitter, snöglitter.
Och skidåkardans.
En vecka kvar till avfärd mot Tjej-vasan.
Blir det blötsnö i Dalarna spanar jag nog efter buss tillbaka efter halva sträckan.
Annars får vi se.
Jag vill ta mig hela vägen på skidor, med gott mod och njuta av upplevelsen.
Dagsform och väder får bestämma farten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar