Kallt ute igår. Tvekade hur jag skulle springa. Skönheten avgjorde.
Maria har sagt att turen runt Stora och lilla Delsjön är så vacker i krispig grönelegant vårskrud. Har märkt att jag lätt fokuserar på kroppen, ömmande tår och brist på ork när banan är flack och trist. Om landskapet är vackert däremot, om banan är omväxlande och kuperad, hinner jag inte grubbla eller känna efter. Jag bara är. Så turen runt sjöarna blev perfekt.
Blev själv förvånad över att 14,85 kilometer gick på 1,31, fast jag sprang ensam. Eller kanske just därför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar