Ett kärleksförhållande med kroppen?

Klart att vi alla har ett förhållande till vår kropp, men är det ett kärleksförhållande?
Alltså präglat av kärlek?
Eller ägnar vi den bara uppmärksamhet när något gått på tok. Och då med lite argsint uppmärksamhet: Vad är det nu då? Efter allt jag gjort för dig?
Har funderat på detta sedan jag och min surdeg hade en kris i somras. Den luktade skunk efter några veckors ensamhet i kylskåpet. Pratade med surdegsexperten Karl-Johan, som sa att det kanske passade mig bättre att ha surdegen i frysen, tills de gånger jag tänkte baka. För dem som bakade mer regelbundet och visste att de bakade en gång i veckan passade kanske skåpet ovanför kylskåpet bättre.
I skåpet ovanför kylen, i kylen eller i frysen: det beror på vem man är, menade han.
Man kan inte överge en levande kultur i kylskåpet några sommarveckor och tro att den klarar sig.
En levande kultur förutsätter regelbundenhet och värme: Omsorg och matning en gång i veckan. Däremellan vila. Det är kärlek. Och det räcker.
Sedan sommarkrisen har jag och surdegen ett sådant förhållande.
Likadant är det med kroppen. Regelbundenhet är bra, omsorg är viktig. Det är kärlek.
Men emellanåt behövs lite distans från alla omsorger att äta rätt, träna, yoga. Då gäller lite sund vila.
Det ska jag ägna mig åt idag, på vilodagen.
Men jag kryper inte upp i skåpet ovanför kylen, utan lägger mig i soffan framför brasan med en bok.