Hur vet jag om jag blir en snabbare, starkare och mer uthållig löpare?
Logikerns svar är: Spring samma bana och ta tid med några veckors mellanrum. Är tiden bättre andra gången, är det ett tecken på att du är på väg mot målet: att bli snabbare.
Men det är inte riktigt så enkelt.
För mig, liksom för många andra spelar också dagsformen in. Kanske inte enormt mycket, men ändå tillräckligt för att så tvivel i mig: är jag på rätt väg eller inte?
Inför förra Göteborgsvarvet höll jag mig till ett träningschema i Jonas Gustrins bok Pulsträna. I år har jag prövat en modell från James Fix bok: Löpning, från jogging till maraton. Och sneglande på Born to run av Christopher McDougall. Jag springer varje dag i veckan, i den takt jag har lust med sedan tre veckor tillbaka. 5-8 kilometer per gång.
Nu är jag lite trött.
Ändå har jag vilat från löpning minst en dag i veckan.
Hade planerat att springa långpass (12 kilometer minst) i helgen, men här sitter jag på söndagsmorgonen och har inte ett dugg lust. Självförtroendet är i botten efter gårdagens åtta kilometer. De var tunga, trots att istäcket var ersatt av vattenplask. Trots ackompanjemang av gladlynta vårfåglar.
Kanske är det dumt att låta sig inspireras av gamla gurus, när nu forskning säger att intervallträning är vägen till snabbhet?
Blir ibland trött på alla experter och råd. Min ambition att springa Göteborgsvarvet snabbare, går stick i stäv med lusten att ha löpningen som en frizon, utan krav.
Funderar en stund till på om jag ska göra en ren lustspringning, efter att jag vårklippt busken vid altanen. Lustspringning – det är vad jag behöver. Inte intervaller.
Läs förresten gärna om medarbetare på Sveriges radio, som har gemensam blogg inför Göteborgsvarvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar