8 kilometer på 42 minuter

Väldans stolt över mig själv ligger jag med en påse naturgodis och vilar mig.
Sprang Solvikinglopp i morse. 8:a kilometer. Grusåttan i Skatås.
Gruvligt pirrig innan.
När starten gick hängde jag på Lena "Doris" som gick ut i något lugnare tempo än de andra löparna. Hängde henne i hasorna i höstens 10 km terräng lopp, där jag vann i min klass, K55. Tänkte att det skulle innebära en god chans att få bra fart i detta lopp med.
Men hu vad snabbt det gick. Fick reda på av "Doris" efteråt att vi sprang 5.12 första kilometern och 5.22 den andra.
I den farten orkade jag inte fortsätta. Dämpade stegen. Hon med. Tillsammans tog vi de första backarna. På raklöpan nedanför trapporna till Västra långvattnet hade vi fint klipp i steget.
Manade mig själv med mina inre mantran när jag knappt fick andan: du är stark, frisk och uthållig. Sedan börjar jag av någon anledning räkna, ett två tre osv, till en summa, sedan börjar jag om. Det verkar lugnande.
- Nu är hälften gjorda, ropade Solviking, som sprang förbi. Yes.
Då klarar jag det, tänkte jag. I längsta backen mot skidhopparbacken tänkte jag en lyktstolpe i taget. Snart uppe och sedan bara utför mot mål.
Såg Doris försvinna framför mig. Lät henne göra det. Måste få ta det i mitt tempo. Steg för steg. Hörde på avstånd mullret från ropande människor vid målet. En man och jag och en ung tjej ensamma på upploppet. Hör speakern uppmana oss: Ska ni ta honom? Vi försökte. Men han fick fart och sprang över mållinjen före oss.
I mål! Lena Doris gratulerade mig. Gunnar likaså. Fick energidryck som smakade Dispril.
- Är det Dispril? frågade jag.
- Nej det är inte sprit skrattade funktionärerna och gav mig mer.
Äckliga smaken försvann inte förrän jag köpte en blåbärsbulle för tio kronor i Solvikingstugan.
Gick hem med vinterjackan över min frusna kropp. Lycklig. En så bra tid. Vad jag kan!
Hemma dusch, mat och sedan i säng. Sov som en bebis i timmar.
När jag vaknade var arbetsveckans stress försvunnen ur kroppen. Kvar ett pirrande surr: är det cellernas mitokondrier (kraftcentraler) som kämpar? Kändes så. Jag lät dem jobba i ro och ligger kvar i sängen.