- Du låter likadan varje år, sa dottern smått kyligt, när jag gnällde över mina tunga steg på den korta löprundan.
- Gör jag?
-Ja innan Göteborgsvarvet.
Har hon rätt?
Kanske. Tunga steg är inte allt, bristande ork, svårt att få luft och lite ont i nacken och... och...
Är det rena rama psykologin, som också min bror antydde i fredags?
För-löpar-noja?
Ändå borde jag vara tacksam: över att jag alls kan gå.
Kände det i morse under min tidiga morgon promenad.
Tacksamhet, när jag tittade ut över blankt morgonvackert vatten.
Hör andra i min ålder berätta om knäoperationer, om sjukliga magar som de måste medicinera för resten av livet eller andra kroniska sjukdomar.
Så gnäller jag för att jag eventuellt inte orkar eller kan springa en löpartävling.
Det gäller att ha perspektiv.
Promenaden och sedan yogan hjälpte mig att landa i mig själv lite.
Jag får ta det som det kommer.
Dagformen får avgöra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar