Lärde mig en läxa i helgen.
Var ute till havs med kompisen Marie. Första morgonsolen på Vinga. Seglade söderut i härliga vindar. Vid tilläggning i blåsig vik behövdes motorn för att lägga draggen i bättre läge.
Motorn gick snällt på friläge. Och på back.
Men vägrade gå framåt.
Jag kunde fått panik men blev underligt lugn och mest intresserad. Vad händer? Vilken är lösningen?
Kollade lilla spärren som ska vara intryckt när motorn är avstängd och ute vid gång.
Den var intryck och vägrade trots att jag flyttade spaken framåt att studsa ut.
Drev med vindarna, mot andra båtar och mot klipporna. Slog på backen, men då gick färden rätt in mot grunt vatten. Illa. Bergen var fulla av picknickande familjer som kollade skådespeleriet.
Slängde draggen.
Låg där och guppade. På svaj.
Ny väderprognos varnade för hårda vindar, från norr. Helt fel läge att stanna över natt som vi tänkt. Guppade stilla.
Gjorde sallad till grovt rågbröd och finfin getost. Åt. Diskuterade läget.
Vinden som ännu var västlig tjöt allt mer i riggen.
Marie sa: Vi kan inte bli kvar med kass motor när vädret nu blir värre. Ifall vi måste flytta oss mitt i natten behövs motorn.
Rätt.
Rädd var jag inte, men upptagen i tanken av att motorn inte vill gå framåt. När jag vill.
En man i båt kom och sa: Ring Sjöassistans.
Inte assistans, sa vi. När vi har segel. Vi seglar. Till hemmahamn.
Så jag drog upp draggen. Marie satte revad flisa på focken och vi fräste norrut på fin vind från sidan.
Oroade såklart över hur tilläggningen i hamnen skulle bli med 5,5 ton tung båt med bara segelflisa och roder som stöd. En manöver jag aldrig gjort.
Vilken var läxan jag lärde i helgen?
Om motorn inte går framåt, kan man kanske segla. Åka med vindarna, överlämna sig. Bildligt och bokstavligt.
Hur det gick? Bra, efter mer äventyr och landning på fel kajplats, kom vi rätt. Med hjälp. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar