Frågar arbetskamraterna, lite förvånat när jag tar för mig av Mariannes hembakade banankaka vid veckans viktiga gemensamma fika.
Jo, en gång i veckan blir det något sött med socker i.
Kanske två gånger. Till fredagskvällens efterrätt också.
Men märker hur det söta väcker suget på mer sött.
Ja till veckans kaka, leder till andra JA!
En kexchoklad där, en mjölkchokladbit eller fler där, en bulle och socker på toppen på efterrätten som ska in i ugnen.
Med sockret väcks suget på salt. Chips! Popcorn: Yes!
Enligt Are Waerlands teorier har dessa båda gemensamma nämnare: de är vita och de är gift!
Sockersuget och saltlusten lockar mig att öppna porten till andra sug: lite vin på fredagskvällen kan väl inte skada? Bara ett glas? Nya studier visar ju att… det är nyttigt?
Inser: För män över 60 kanske. Inte för mig, som kvinna.
Erkänner att jag kört Are Waerland-light denna höst, med kaffe, med sött (sällan men ändå) och salt.
Vinsten hittills efter drygt 4 månader?
Smal och energisk. Gladare än annars i november.
Framförallt är humöret den stora lite otippade vinsten. Alltså tillräckligt bra, då eftergifterna är små, tycker jag.
Vilka höjder kan jag nå om jag tar ett steg till och avstår från de vita gifterna?
De behövs inte för min överlevnad precis.
Även om det är smaskigt, en eller två gånger i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar