Ibland är enough, enough.
Skulle sprungit 2,1 mil enligt S:t Eriks metod (ur Jonas Gustrins bok Pulsträning) för fin form på Göteborgsvarvet 22 maj.
Det blev knappt detta. Fyra träningstillfällen i veckan kräver sin kvinna. Åttahundra meter fattades när jag tyckte att det räckte.
Våldsamt hungrig hemma tog jag en lefsa med ost, en rågmacka och varmt nyponte. Slocknade nöjd jag i soffan invirad i en filt, med träningskläderna på.
Efter en tupplur blev det ett bubbelbad. Ljuvligt.
Fortsatte läsa i Ares bok Livsåskådning och personlighet.
Har waerlandismen någon livsåskådning?
Are Waerland fick frågan många gånger och värjde sig varje gång.
Han är uppbragd:
”En sådan fråga är absurd! En sekulär rörelse kan aldrig ställa upp en för alla anhängare allmängiltig världsåskådning. En för alla anhängare obligatorisk livs- och världsåskådning skulle utgöra ett grovt våldförande på hela världsutvecklingens grundläggande tendens, vars högsta mål är den särpräglade individen, personligheten och engångsföreteelsen. Det finns här på jorden ej två träd, eller två blad som är helt lika. Skulle man verkligen lyckas finna två, som vore till det yttre likadana, skilja de sig ändå från varandra genom sitt olika läge, sitt förhållande till omgivningen, fördelningen av atomer, molekyler och celler i vävnaderna, i uppbyggnaden och strukturen.”
Han skriver att det enda vi kan göra är att tala om hur vi ser på världen och hur vi kommit fram till detta åskådningssätt. Vi måste sedan överlåta åt de andra att själva finna vägen till sin egen livsåskådning.
Vad gäller waerlandanhängarna intresserar de sig i första hand för kostfrågor, livsåskådningen i övrigt är deras egna personliga.
Däremot kan man enas i ett motto, tyckte han:
För livets storhet och skönhet.
Jag kan hålla med om det mottot,nu när jag ligger i soffan med fötterna uppallade på kuddar.
Stort och skönt är det att kunna springa.
Lite mat i magen på det och något att dricka.
Så är allt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar