De visste vad jag behövde, barnen.
Hantlar.
Nu ligger deras present, två enkilos hantlar, här på skrivbordet, som en daglig påminnelse. Träna armarna. Träna överkroppen. Bålen.
Det är som om de hört tränaren Lenas röst under intervallträningen hos Solvikingarna i måndags:
Håll ut, håll igång. Det här är vad ni behöver för att bli bra löpare.
Förutom intervallträningen, behövs armhävningar, situps och Plankan (att stå på tårna med armbågarna i marken och hålla kroppen rak). Härligt påfrestande för en kontorsråtta.
Utan stark överkropp orkar man inte hålla kroppen upprätt och få den syresättning som krävs i löpningen.
Utan Lenas uppmuntrande ord finns inte orken att ens försöka springa snabbare än sin vanliga lunk.
Men hon stod där och hojtade i varje krök på 300 meters intervallen, på 6+0 metersintervallen; Ta i nu. Ni klarar det. Lite till.
Så då gjorde jag det. Tog i lite till.
Nästa gång kanske jag vågar ta i ännu lite till.
Men jag behöver de uppmuntrande orden. För inuti mig, sitter en dyster typ, som säger: Ha, ha det klarar du aldrig.
Jag ska visa dystergöken.
Jag ska överraska dystergöken.
Jag kan springa snabbare än jag tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar